För drygt tjugo år sedan utkom Eduardo Galeanos mikroprosasamling ”Omfamningarnas bok” i hemlandet Uruguay, dit han då kunnat återvända efter en lång exil i bland annat Spanien. Galeano som nu på söndag tar emot årets Stig Dagermanpris är världsberömd för sina böcker om Sydamerikas socioekonomiska förhållanden och historia, framför allt ”Latinamerikas öppna ådror” och trilogin ”Eldens minne”, vilka sedan länge finns på svenska. Kerstin Jonssons översättning av ”Omfamningarnas bok” är välkommen, inte minst därför att den berikar den svenska läsarens bild av Galeano.
Det sociala engagemanget hos denne passionerade förespråkare för alla fattigas och förtrycktas rättigheter utvecklas nämligen i denna märkvärdiga textsamling parallellt med en mångsidig reflexion över konstens väsen och livets gåtfullhet. Denna reflexion relativiserar inte rättvisetematikens angelägenhet, utan understryker den.
Prosafragmenten spänner över ett väldigt register – kondenserade myter, drömmar, anekdoter, moraliska tablåer, djurfabler, funderingar över åtråns väsen såväl som terrorns tekniker, noteringar om graffiti, iakttagelser av de fattigas villkor, kritik av livsvärldens massmedialisering, porträtt av författare… – och ger därför inledningsvis ett nästan alltför mångfaldigt intryck. Men just i kraft av brokigheten blir denna mikroprosaantologi tydlig i sitt budskap om konstens omistlighet i våra liv.
Hur kan man vara samtidigt brokig och tydlig? Genom att komponera rätt naturligtvis, men också genom att beakta både den språkliga aspekten av de egna tankebilderna och de bilder där de egna formuleringarna har sina rötter. Visserligen står Galeanos håg mer till godhjärtad folklighet än artificiella exklusiviteter, men han är långtifrån någon banal parollförfattare, utan en subtil stilist.
Tvisten mellan det rena hjärtats engagemang och lusten till det konstlade är också ett återkommande metatema. Minnesvärd är episoden om fiskarna som avskydde att ro och inför en annons om en roddmaskin undrade hur människan kan ha upppfunnit något så utstuderat vedervärdigt. Den här motsättningen, giltig mellan epoker, kulturer och individuella temperament, upplöses ofta hos läsaren i skratt eller sorg, effekter som i en sämre författares hand skulle te sig som flyktvägar. Galeano vet att det viktiga i riktigt kort prosa inte är komik eller tragik, utan precision, närhet till det efemära, känsla för det ofullbordades resonans och konkretion. Han kan berätta, men han kan också poetisera sin prosa utan att bli svärmisk.
Mikroprosan är sedan länge en stark genre i den spanskspråkiga världen. När det gäller Latinamerika brukar man framhålla den även på svenska kände guatemalanen Augusto Monterroso. Jag menar nog att Galeano i kraft av ”Omfamningarnas bok” är lika förtjänt som denne av ”nanofilologisk” klassikerstatus. Det finns i ”Omfamningarnas bok” helt underbara scener med en bottenlös miniallegorisk djupverkan. Tag till exempel den naivistiska anekdoten om tiggarbarnen, på vars händer författaren erbjuder sig att rita olika djur, varvid en liten utfattig pojke kommer fram med en armbandsklocka ritad kring handleden. När pojken säger att han har fått klockan av sin morbror undrar författaren om den går rätt. Pojken medger då att den går ”lite för sakta”.
Sannerligen är det mycket som går för sakta i vår värld, men som Galeano säger, är vi människor ”vad vi gör för att förändra det vi är”, under ”det vansinniga äventyr som livet i denna värld är”. Den här föreningen av engagemang, formkänsla och lyhördhet för tillvarons absurt sköna vibrationer gör ”Omfamningarnas bok” ytterst läsvärd. Ge bort den till någon ung människa som du tycker om. Om du läser den själv först, så har ni samtalsämnen i många år.
