När teatermannen Kent Andersson i vintras skulle spela rollen om just det han var, Diktaren, i Strindbergs Ett drömspel, brast hjärtat och han avled under repetitionstiden.

Kanske var det inte meningen att han skulle spela just denne typ av poet, som melankoliskt och lite resignerat försöker formulera drömmarens klagosång utan hopp om förändring. Hans dikt skänker förtröstan men manar inte till uppbrott.

Sådan var ju inte Kent Andersson som dramatiker och teaterman. Alltsedan genombrottet med teatersuccéerna Flotten, Sandlådan och Hemmet på Göteborgs stadsteater i slutet av 60-talet skrev han en dikt som ville förändring, som ville få folk att höja näven och reagera.

När hans visor och dikter nu har samlats och givits ut postumt i en vacker bok påminns man om hur radikal Kent Andersson var, och hur arg tonen var i den svenska gruppteatern efter 1968.

Här serveras hårda angrepp från vänster på bristerna i den svenska välfärdsstaten, och ”verbala lustmord på alla översittare och girigbukar”, som redaktören Maria Hörnelius skriver i ett efterord.

Kent Anderssons dikter och visor får mestadels betecknas som proletärpoesi. Här finns mycket självbiografiskt stoff med trångbodda arbetare utan sanitär komfort, om liv som präglas av hot, rädsla och orättvisa utanförskap.

I Anderssons värld är företagare ofta klädda i frack och fruarna i mink. Samhällets utsatta, gamla och arbetslösa, är i sin tur offer för den offentliga sektorns nedskärningar. Det är ett brutalt klyftsamhälle Kent Andersson skildrar, en bitter kamp.

”Vi myllrar i samma låda / vi kryllar i samma sand. / Vi plågas av samma klåda / som vi kliar på ibland. / Vi lever i samma samtid. / Vi kräver varandras krav. / Vi strävar mot samma framtid. / Vi gräver varandras grav.” (Ur Sandlådan 1968)

Han har naturligtvis rätt i tanken att ingen framtid kan byggas i den samhälleliga sandlådan om inte allas krafter förenas i balans. Däremot känns hans
karikatyrer och sociala referenser ofta förlegade.

Hans underklass har för länge sedan skaffat både helkaklade badrum, familjedator och ny Volvo. Den underklass som växer fram i dag, särskilt bland ointegrerade flyktingar och invandrare, brottas med andra aspekter av förtryck. De kommer helt enkelt inte in i vår svenska sandlåda, utan tvingas leka och slåss i egna lådor.

Kent Anderssons poem bärs av tydliga bilder och en rytm full av uppror och handlingskraft, anpassad till scenen. Vid enskild läsning känns det dock mer berikande att försjunka i hans personliga, mindre agitatoriska verser från tv-serien Blå gatan (1966).

En dikt som Genomskinliga hjärta finns mitt i den totala ensamheten, i känslan av att inte vara sedd, än mindre förstådd. Där fångar Kent Andersson en tidlös existentiell kris, som jämlikt kan drabba såväl proletären och chefen som barnet och diktaren.

För alla har vi väl drömmar, som vi behöver förverkliga med andra i öppen dialog. Detta skildrar Kent Andersson i Vingen (1982):

”Vi går alla omkring med en vinge, / en dröm, en längtan, en sång. / Tänk om våra vingar finge / flyga tillsammans en gång!”