Michael Houellebecq är född 1958. På Svenska finns romanerna "Elemntarpartiklarna" (2000), "Plattform" (2002) och "Konkurrens till döds" (2002).
Den mest uppmärksammade boken i höstens franska skörd av nyskriven skönlitteratur är utan tvekan Michel Houellebecqs roman La Possibilité d”une île (Möjligheten av en ö). Publiceringen av romanen har föregåtts av en omfattande lanseringskampanj från förlaget Fayards sida, och redan innan boken nådde bokhandelsdiskarna diskuterades bokens eventuella förtjänster eller brister intensivt (se SvD 23/8), men många som yttrade sig i saken hade ännu inte läst romanen. Den uppskruvade debatten var inte oväntad med tanke på att det handlar om ett nytt verk av Frankrikes mest kontroversielle nutida bestsellerförfattare.
Med romanerna ”Konkurrens till döds”, ”Elementarpartiklarna” och ”Plattform” har Houellebecq gjort sig känd som en desillusionerad samtidsskildrare av den urbana medelklassens vilsna sökande efter materiell och sexuell tillfredställelse i ett samhälle som bara har besvikelser och frustrationer att erbjuda.
Houellebecqs mycket personliga och nonchalanta stil, hans ingående beskrivningar av sina litterära gestalters sexuella förehavanden och hans ensidigt dystra samhällsbeskrivning har ofta kritiserats. Hans kontroversiella uttalanden i massmedier om islam, i samband med utgivningen av ”Plattform”, ledde till och med till rättslig prövning. Lika ofta som Houellebecq har blivit föremål för kritik har han dock hyllats som en insiktsfull författare av rang som skoningslöst blottlägger den postmoderna livsstilens inneboende tomhet. De mest entusiastiska recensenterna har kallat honom en modern Balzac.
I Houellebecqs nya roman, den första på fyra år, känner man igen mycket från hans tidigare verk. Sin vana trogen blandar han provocerande och våldsamma scener med filosofiska och sociologiska kommentarer samt en dos spektakulär användning av den vetenskapliga forskningens senaste rön. Med dessa ingredienser har Houellebecq den här gången skrivit en roman som handlar om rädslan för åldrandet och om möjligheten till evigt liv genom kloning. Romanen framställer också en nära framtid då dagens världsreligioner kommer att tyna bort. Houellebecqs tes, som han i intervjuer gett uttryck för, är enkel: religionernas tid är förbi - de kommer gradvis att försvinna. Deras trösterika löfte om ett liv bortom detta genom tron konkurreras ut av vetenskapens objektiva framsteg. Bara vetenskapen kan göra anspråk på Sanningen. Vetenskapens landvinningar kommer därför att omsättas i praktiken, även de som i dag anses tvivelaktiga eller motbjudande. Om det blir möjligt att klona människor, kommer detta att ske.
Houellebecq, som de senaste åren geografiskt pendlat mellan Irland och Spanien, har uttryckt sin förundran över hur snabbt katolicismen förlorar mark i dessa länder.
”La Possibilité d”une île” är strukturerad på två olika plan som löper parallella genom texten. På det första planet, som utspelar sig i nutiden, får vi möta romanens huvudperson, den professionella komikern Daniel. Han är en typisk figur i Houellebecqs persongalleri, som i sitt
sökande efter kärlek och sexuell njutning är dömd att misslyckas. Som komiker är han en ”frän betraktare av den samtida verkligheten”. Att Daniel har fått låna många drag från författaren är uppenbart.
Daniel träffar Isabelle, redaktör för ungdomstidningen ”Lolita”, men förhållandet med henne försämras snart. Den 40-åriga Isabelle traumatiseras så till den grad av den ofördelaktiga jämförelse som hon ständigt tvingas göra mellan sin egen kropps skavanker och de unga kvinnokroppar som exponeras i hennes egen tidning att hon alltmer skyr sexuell kontakt. Till slut upphör hon och Daniel att helt och hållet ha sex.
I hans nästa förhållande, med den betydligt yngre Esther, är det Daniels egen ålder som utgör problemet. Vid en fest som Esther arrangerar och som slutar i gruppsex, är Daniel den ende över 25 år. När han närmar sig de unga kvinnorna, inklusive Esther, blir han avvisad. Här, liksom i Houellebecqs tidigare verk, leder författaren in sina gestalter i en återvändsgränd från vilken de inte hittar tillbaka.
Daniel kommer emellertid i kontakt med och ansluter sig till en kvasireligiös sekt (läs raelerna, hos vilka Houellebecq har gjort studiebesök) som förespråkar kloning och utlovar evigt liv och evig tillfredställelse av erotiska begär.
Bokens andra plan utspelar sig i framtiden efter det att jorden har hemsökts av både omvälvande natur- och kärnvapenkatastrofer. I denna framtid läser kloner till Daniel hans efterlämnade levnadsteckning. Klonerna, ”neomänniskorna”, är rationella varelser men saknar känslor och sexuella begär. De lever isolerade och kommunicerar virtuellt med varandra - skratt såväl som gråt är dem främmande. Därför läser Daniel24 och 25 med förvåning sin anfaders berättelse utan att egentligen förstå de existentiella plågor som ansatte honom. Klonerna är emellertid inte lyckliga. I Houellebecqs universum är alla förlorare, till och med kloner.
Till skillnad från Houellebecqs förra roman ”Plattform” har författaren denna gång övergivit försöket att konstruera en rak och enkel berättelse. ”La Possibilité d”une île” är i stället en roman som, i likhet med ”Elementarpartiklarna”, försöker spänna över ett mycket brett fält och använda olika berättargrepp. Houellebecq återanknyter med denna nya roman till den ambitiösa ansats och pessimistiska vision om människans framtid som var så omtumlande i ”Elementarpartiklarna”, i vars slut vetenskapsmannen Michels framgångsrika forskning om kloning indikerade en ny framtid för mänskligheten.
”La Possibilité d”une île” kan sägas vara en dystopi där beskrivningen av neomänniskorna och deras avsky för de kvarvarande och förvildade människorna för tankarna till Gullivers fjärde resa, den till de perfekt rationella men känslokalla hästarnas land.
Houellebecqs roman kan också läsas som en science fiction-version av Schopenhauers pessimistiska filosofi. Romanen saknar i detta avseende inte en viss religiös färgning. Författaren räds inte heller rollen som ”medelklassens Zarathustra”, som förkunnar begynnelsen av en ny religion och människans
framtida återuppståndelse. Daniels berättelse är ju inte för inte en kanonisk skrift för neomänniskorna. Houellebecq verkar i sin förkastelsedom över mänskligheten snarare inspirerad av Jeremia än Balzac.
Genom att så demonstrativt stoltsera med sin självömkan och kompromisslösa nihilism försitter Houellebecq dock möjligheten att säga något väsentligt om hysterisk ungdomsdyrkan, kärlekens kval och lycka, vanvård av gamla och den moderna genteknologins risker. Romanen har därför snarare karaktär av ofarlig science fiction än skrämmande framtidsvision, en kalkylerad svartsyn snarare än verklig samhällsanalys. Den blir ett drama om Daniels - och författarens - förlorade dragningskraft på unga kvinnor och inte en allmängiltig mänsklig tragedi.
Houellebecq är som vanligt provokativ, cynisk, självupptagen, motbjudande men, trots allt, stundtals även tankeväckande och underhållande. Romanen är således ren, outspädd, Houellebecq när han är som bäst och värst.
