6 december 2011 kl 02:00
Kommentar religionsfrihet
Åter ställs kraven på ett förbud mot manlig omskärelse. På DN Debatt kräver den 18 november elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” I förstone verkar det högst rimligt – omskärelse av unga pojkar utgör sannerligen ett etiskt problem, och allt som syftar till att stärka barnets rättigheter kan förstås inte annat än välkomnas.
Nu krävs emellertid inte någon längre eftertanke för att inse att ett förbud mot omskärelse skulle vara utomordentligt problematiskt. I Sverige praktiseras manlig omskärelse huvudsakligen av judar och muslimer. I en judisk kontext skulle konsekvenserna av ett förbud bli fullständigt förödande, eftersom omskärelse av gossar just på den åttonde dagen är oupplösligt förenad med judisk religiös och etnisk identitet. Sambandet är så starkt att det inte råder någon som helst tvekan om att ett förbud mot omskärelse i realiteten innebär ett förbud mot judendom. Det självklara värnandet om barnets kroppsliga identitet och rätten att välja sin religiösa identitet har således en mörk baksida som ger otäcka associationer till unkna politiska och religiösa idétraditioner.
Problemet är förstås att flera grundläggande rättigheter, bland annat religionsfrihet och rätten till kroppslig integritet, här kommer i konflikt med varandra. Ett uns av medvetenhet om europeisk historia bör emellertid göra det självklart varför ett samhälle som menar sig värna om mångkultur och tolerans inte kan välja den väg där utplånandet av en etnisk-religiös grupp följer som en naturlig konsekvens. Ett förbud mot omskärelse skulle placera Sverige i en djupt antisemitisk tradition och det i en situation där främlingsfientliga krafter åter är på frammarsch.
I södra Sverige marginaliseras svenska judar på olika nivåer; socialt och politiskt i Malmö med öppen förföljelse, och genom häpnadsväckande uttalanden av det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu; akademiskt genom nedläggningen av Nordens enda professur i judaistik vid Lunds universitet. Mot den bakgrunden ter sig kraven på ett förbud mot omskärelse som helt följdriktiga. Men också utomordentligt skrämmande. Detta är helt enkelt inte den väg vi bör gå. Igen.
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet
Problemfyllt med omskärelsekritik
6 december 2011 kl 02:00 Kommentar religionsfrihet
Åter ställs kraven på ett förbud mot manlig omskärelse. På DN Debatt kräver den 18 november elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” I förstone verkar det högst rimligt – omskärelse av unga pojkar utgör sannerligen ett etiskt problem, och allt som syftar till att stärka barnets rättigheter kan förstås inte annat än välkomnas.
Nu krävs emellertid inte någon längre eftertanke för att inse att ett förbud mot omskärelse skulle vara utomordentligt problematiskt. I Sverige praktiseras manlig omskärelse huvudsakligen av judar och muslimer. I en judisk kontext skulle konsekvenserna av ett förbud bli fullständigt förödande, eftersom omskärelse av gossar just på den åttonde dagen är oupplösligt förenad med judisk religiös och etnisk identitet. Sambandet är så starkt att det inte råder någon som helst tvekan om att ett förbud mot omskärelse i realiteten innebär ett förbud mot judendom. Det självklara värnandet om barnets kroppsliga identitet och rätten att välja sin religiösa identitet har således en mörk baksida som ger otäcka associationer till unkna politiska och religiösa idétraditioner.
Problemet är förstås att flera grundläggande rättigheter, bland annat religionsfrihet och rätten till kroppslig integritet, här kommer i konflikt med varandra. Ett uns av medvetenhet om europeisk historia bör emellertid göra det självklart varför ett samhälle som menar sig värna om mångkultur och tolerans inte kan välja den väg där utplånandet av en etnisk-religiös grupp följer som en naturlig konsekvens. Ett förbud mot omskärelse skulle placera Sverige i en djupt antisemitisk tradition och det i en situation där främlingsfientliga krafter åter är på frammarsch.
I södra Sverige marginaliseras svenska judar på olika nivåer; socialt och politiskt i Malmö med öppen förföljelse, och genom häpnadsväckande uttalanden av det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu; akademiskt genom nedläggningen av Nordens enda professur i judaistik vid Lunds universitet. Mot den bakgrunden ter sig kraven på ett förbud mot omskärelse som helt följdriktiga. Men också utomordentligt skrämmande. Detta är helt enkelt inte den väg vi bör gå. Igen.
Magnus Zetterholm är docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, och för närvarande gästforskare vid Pennsylvania State University, USA.
Magnus Zetterholm
kommentar@svd.se
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet