Förra året mottog Philip Pullman och Ryôji Arai litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Alma). Philip Pullman och hans fantasytrilogi ”Den mörka materian” är nog bekant för många, men Ryôji Arai är måhända ett mindre känt namn. Trots över 50 titlar i ryggsäcken - i huvudsak bilderböcker - och flertalet prestigefulla priser både i hemlandet Japan och internationellt, är bilderboken När kommer bussen? det första av hans verk som har översatts till svenska.
Varför vinner då just Ryôji Arai detta pris, världens största inom området barn- och ungdomslitteratur?
Enligt juryn därför att hans bilderböcker kännetecknas av värme, glädje och spontanitet; för att han är ”djärv, fräck och oförutsägbar”; för att ”färgen löper genom hans händer på ständigt nya äventyr i ett närmast musikaliskt flöde”. Stämmer denna beskrivning in på ”När kommer bussen?” Svaret måste bli - ja.
Med få ord och naiva bilder dominerade av starka färger - i huvudsak
rött, gult och blått - skildrar Arai vad som kan hända medan en man som ska ut på en lång resa väntar på en buss mitt i öknen. Vi vet inte varifrån han kommer eller vart han ska, men han väntar så tålmodigt i sin busskur, att det får en närmast komisk dimension.
Lakoniskt konstaterar mannen som ett mantra att ”ännu har bussen inte kommit”, medan han betraktar de förbipasserande. Han accepterar att han inte råder över sakernas natur och lägger sig till och med och sover i busskuren när natten sveper in. Slutligen når han dock sin gräns och mantrat skiftar karaktär till ett otåligt: ”Kommer inte, kommer inte, bussen kommer inte ” Då kommer bussen, och berättelsens vändpunkt är nådd.
Bilderna fördjupar och komplicerar den skenbart enkla handlingen, och tillsammans med texten både följer och bryter de berättandets logik. En så enkel detalj som att uppslaget när mannen ligger och sover i busskuren saknar text, ger prov på hur genomtänkt relationen mellan texten och bilderna är - en jagberättare kan ju inte
berätta när han sover.

Det som framför allt kännetecknar Ryôji Arais bildberättande i ”När kommer bussen?” är att det bygger på motsatsförhållanden; en ytterlighet på ett uppslag balanseras av en annan på ett annat uppslag. Enkla och avskalade bilder avlöser bilder fulla av händelser, människor, fåglar och färger. Lugn och tystnad varvas med musik och kakofoni. Perspektivet är upplöst på vissa uppslag, bibehållet på andra.
Denna ovisshet om vad som gäller återkommer i relationen mellan bild och text. När radion spelar uppenbaras musiker och uppslaget visar en marknadsscen med liv och rörelse. Vad som är verklighet och fantasi flyter.
Detta återkommer även i den osannolika blandning av personer och djur som passerar i det anonyma ökenlandskapet. Alla tillhör de olika kulturer och miljöer och det förblir ovisst om var på jorden vi befinner oss. Det är bara att hålla med Alma-juryn: det är djärvt, fräckt och oförutsägbart.