Vikingatiden är sannolikt en av de mest mytomspunna historiska epokerna i vår historia. Inte minst är det svårt att komma åt de enskilda individer som gömmer sig bakom vikingatåg, midvinterblot och skeppsgravar. I Vikingaliv görs ett lovvärt försök att skapa en bild av vikingasamhällets individer. I vart och ett av bokens tio kapitel får vi möta en individ som representerar en grupp av människor i vikingasamhället.

På ett lättillgängligt sätt vävs stora delar av vikingatidens historia in i de individbaserade skildringarna. Boken ger en översikt för den som på ett enkelt sätt vill orientera sig i vikingatiden. Ett fint bildmaterial i en i övrigt tilltalande bokprodukt skapar läslust.

Positivt är att individerna är valda för att ge balans mellan män och kvinnor. Den bild som ges av vikingasamhället tar fasta på annat än de mer traditionellt maskulint inrikta företeelserna som plundringståg, krig, handel och upptäcktsfärder. Krigaren, köpmannen, runristaren, hjälten och riksbildaren får sällskap av spåkvinnan, modern, kvinnan som ledde ett kolonisationsförsök i Kanada, drottningen och den kristna högättade Estrid.

Det som driver historien framåt i Dick Harrisons och Kristina Svenssons framställning är utan tvivel individen. Det är de enskilda människorna som har initiativet och ges förmågan att förändra. Det blir inte minst tydligt i de kapitel som tar upp den omvälvande process som ledde till kristnandet och även i sammanhang som handel, krigståg och riskbildande. Estrid i det sista kapitlet framställs till exempel som en handlingskraftig och självständig kvinna med kontroll över sitt liv.

Författarnas utgångspunkt förefaller vara att vikingatidens samhälle i mindre utsträckning hade ett styrande, fast välutvecklat samhällssystem. Detta gav den enskilde människan större handlingsutrymme. Det är bra med en historieskrivning som ger aktören ett stort utrymme efter årtionden av kvävande strukturinriktad historiesyn. Ändå går det inte att låta bli att invända en smula mot de enskilda människornas verkliga förmåga att styra sina öden.

Författarna har ett pedagogiskt huvudsyfte med boken. Det är viljan att förmedla forskarnas landvinningar till en bredare läsekrets. De anser att forskarsamhället i stor utsträckning är ointresserat av att förmedla sina forskningsresultat. ”Populärhistoria” och ”folkbildning” är fula ord i akademin enligt författarna.

Frågan är om detta verkligen är helt sant. Denna tillspetsade och onyanserade beskrivningen av akademin framstår mest som ett sätt att lyfta den egna folkbildningsinsatsen. Det skulle vara på sin plats med en mer ödmjuk inställning till all den mödosamt framforskade kunskap utan vilken deras bok knappast hade varit möjlig att skriva. Författarna profiterar helt på alla dessa forskare som skriver för ”kollegorna i korridoren”, som författarna lite nedlåtande uttrycker saken.

I boken förs av och till goda resonemang kring vad vi egentligen vet. Stundtals skymtar forskningens byggställningar fram på ett bra sätt.

Samtidigt är det tråkigt att författarna inte fullt ut slår vakt om vetenskapligheten. Det spekuleras ibland lite oreflekterat. En bok som gör anspråk på att förmedla vetenskapliga rön mår inte bra av herman-lindqvisterier som att: ”Vi kan lugnt anta att Harald vid något tillfälle mötte och språkade med Jaroslavs dotter, den unga Elisaveta, men han var för ung, fattig och äventyrslysten för att binda sig vid en kvinna. Tonåringen längtade mer efter krig än efter kärlek.”

Om det skulle vara så att dessa påståenden finns belagda i en källa blir det hur som helst svårt att som läsare avgöra vad som kommer från en källa, eftersom noter saknas, och vad som är författarnas spekulationer. Detta kan framstå som en trist ogenerös anmärkning, men det handlar om respekten för läsaren.

Martin Hårdstedt är fil dr i historia och 2007 års Cliopristagare.