Med den originella men något ojämna novellsamlingen ”Kärlek kärlek hurra hurra” debuterade Hannele Mikaela Taivassalo för ett par år sedan. Den kanske minst övertygande novellen var en fantasy-scifi-berättelse som inte är helt olik den roman Taivassalo nu ger ut. Men det ska genast inflikas att romanen är avsevärt mer övertygande.

Atmosfären i Fem knivar hade Andrej Krapl är drömsk, skildringen laddas med en intensitet som präglas av en absurd humor. Vi tycks befinna oss på en onämnd finlandssvensk ort där tonårsflickan Alisa vantrivs. Mor är ständigt på jobb, far är död. Plötsligt dyker en främling upp, Andrej Krapl. Han håller en domedagsprofetia vid skolans morgonsamling, och likt en Rasputin förför han romanens hjältinna. ”Först ska jag visa dig mina knivar. Sedan ska jag älska med dig.”

Det är inledningen till en bisarr odyssé som hjältinnan företar ensam till anonyma platser med Andrej Krapls knivar i bagaget. Hennes upplevelser är surrealistiska, metafysiska, och skildringen har drag av religiös mystik; hon träffar mystiska män och mystiska kvinnor som alla på var sitt sätt har sitt intresse av henne eller vice versa. Hon besöker storstäder som verkar mer eller mindre bekanta, men som förblir anonyma, drömska.

Så kommer hon hem igen, till sin Andrej, eller som han också heter, Fjodor Karil Konstantinovitj. Eller heter han egentligen Jakob Axelson?

En sammanfattning av vad som sker i boken säger sist och slutligen inte så mycket. Och de fem knivarna tycks i likhet med andra nyckelord som Andrej Krapl, Tokio bar, bokenkniven, Eve, vara en sorts mantran som alstrar och styr själva berättelsen. Jag läser ”Fem knivar hade Andrej Krapl” som ett försök att skriva en bildningsroman får vår tid, med inslag av cyberpunk och romantik. Som en reflektion över hur ett renodlat berättande kan se ut idag, bortom realism och sannolikhetskrav.

Kontentan av ”Fem knivar hade Andrej Krapl”, ja, vad är den? Ett viktigt tema är det som Krapl säger i början till Alisa: ”Man kan inte gå tillbaka, man kan aldrig gå tillbaka. När man vänder sig om och tar ett steg så är redan det en ny väg, man kan aldrig gå tillbaka.” Och Alisa väljer att gå framåt, framåt. När hon så får nog av bortavaron och återvänder hem känner hon Krapls konstaterande i skinnet. Ens handlingar är oåterkalleliga.

”Fem knivar hade Andrej Krapl” är en särpräglad bok, den sällsyntaste fågeln i den finlandssvenska höstskogen. Det är en säregen blandning av epik, lyrik och dramatik; en saga i identiteternas spegelsal, en postmodern vision av utveckling, där författaren är Gud och läsaren är med och vinkar farväl till hjältinnan. Det är kanske inte i vars och ens smak, men det är en vink om en möjlig väg för romanen i våra dagar.

Frågan är om inte romanens visdom om omöjligheten av att gå tillbaka gäller romanen själv, och denna roman: titta inte på vad som gjorts, titta istället på vad som ännu återstår!