Ett försvar för en kulturkonservativ hållning, där man propagerar för upprätthållandet av traditioner - estetiskta pedagogiska, religiösa etcetera. Så kan man beskriva de danska skribenterna Fredrik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens skrift Kritik af den negative opbyggelighet. Stjernfelt är universitetslektor och redaktör för tidskriften Kritik, medan Thomsen slog igenom som lyriker tillsammans med Michael Strunge och Pia Tafdrup på 1980-talet.
På den tiden var det högoktanig storstadspoesi som gällde, där den symbolistiska estetiken slog följe med Bowie och punkrörelsen. Men när fan blir gammal blir han som bekant religiös, och Thomsens bidrag i den nya boken är inget mindre än försvarstal för den traditionella protestantiska gudstjänstordningen, vars kritiker han ser i analogi med en mängd andra fenomen under 1900-talet, inte minst det normbrytande avantgarde-tänkande som genomsyrar dagens
samhälle.

Grundtanken i boken är att den strävan att gå emot traditionen och utmana normer, som under 1900-talets första decennier utmärkte de avantgardistiska och vitalistiska rörelserna, i dag har blivit allmängods. Vändningar som ”att överskrida normer”, ”nödvändiga provokationer” och ”chockera publiken” möter vi i dag i reklamen och i den allmänpolitiska debatten där etablerade politiker hävdar att ”konsten skall vara en bakterie i samhället” och att ”de konstnärer som inte provocerar är inga riktiga konstnärer”.
Men dylika påståenden rymmer - även när de yttras på konsthögskolor och skrivarlinjer - ingen insikt i vad konst egentligen är och vilka inneboende kvaliteter i konstverket som betingar dess värde.

Däremot erbjuder en dylik ståndpunkt en genväg för den talande att framstå som intellektuellt djupsinnig, estetiskt medveten och kritiskt sinnad. Den som aldrig håller fast vid någon positivt formulerad ståndpunkt undgår dessutom att göra sig sårbar för kritik. Konsten beskrivs därför generellt
i dag i negativa termer: måleriet bör inte vara föreställande och illusionsskapande, romanen bör inte berätta en logiskt sammanhållen historia, poesin bör befrias från patos, metaforik och kommunikativa egenskaper.
Och samma tankefigur går igen på andra samhälleliga nivåer: på universitet och högskolor anses det hopplöst föråldrat att läsa historiska ämnen kronologiskt, liksom den traditionella gränsdragningen mellan ämnen i grundskolan uppfattas som daterad. Och överallt ses de som försvarar traditionella föreställningar som naiva eller rädda för att ta steget ut i det okända.
Men har man, som jag själv och de danska författarna, redan under gymnasietiden omfattat hela det negativistiska paketet, inser man hur föga intellektuellt märkvärdigt detta tänkande är och hur mycket mer utmanande det är att plädera för en motsatt ståndpunkt, och leta sig fram till en hållning med positiva förtecken, där man med risk för att avfärdas som naiv och godtrogen hävdar att konstens värde till exempel består i att göra
människan vis, lycklig eller harmonisk.
Vidare är det lätt att inse att det med traditioner är som med förtroenden: det krävs ett långsiktigt och konsekvent arbete för att bygga upp dem men de kan raseras på nolltid.

Ett annat problem med uppfattningen att normbrottet har ett egenvärde, är att detta tänkande förutsätter att det finns ett konservativt borgerskap som benhårt håller fast vid den norm som man från estetiskt och politiskt håll utmanar. Men i en tid när även politiker i regeringen slåss om att framstå som oppositionella outsiders och där bankdirektören på helgen drar på sig läderstället för att på sin Harley Davidson drömma sig in i rollen som rebell, ja i ett sånt läge, där 68-vänstern slår följe med nyliberalismen för att bryta ner föråldrade strukturer, måste de som försöker upprepa de avantgardistiska och normbrytande trollnumren ideligen själva skapa sig den fiende som deras estetik förutsätter: ett beläte i form av en traditionalistisk kultursyn som inte omfattades av många ens på
1800-talet.

Så fort någon formulerar en estetik byggd på ett hängivande åt skönheten, åt suggestionen och illusionskraften, eller när någon påstår sig ha som syfte att formulera något allmängiltigt sant eller ge ett gott råd med avseende på dess goda, moraliskt uppbyggliga konsekvenser, så mobiliserar sig alla radikalkritiska för att äntligen få ett köttben att kasta sig över och erfara lyckan i att framstå som kämpar i motvind.
Och Thomsen och Stjernfelt gör sig onekligen ofta i sin insiktsfulla bok till presumptiva offer för en dylik intellektuell lynchning. När Thomsen utan tillstymmelse till ironi hävdar att ”det är viktigt att delta i gudstjänsten varje söndag, också när man inte har lust och känner sig oinspirerad”, handlar det noga besett om ett av de mest provokativa yttranden som en intellektuell fällt i Norden under de senaste decennierna.