År 1966 fick Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur. Hon behövde inte ta sig långt för att hämta det. Sedan 1940 bodde hon på Södermalm i Stockholm, i en etta med sovalkov på Bergsundsstrand 23, som också är titeln på Arne Sundelins nya roman.

När Nelly Sachs tillsammans med sin mor kom från sin hemstad Berlin till Bromma flygplats den 16 maj 1940, var hon 48 år gammal och hade förut aldrig ­varit utomlands. Ett par veckor dessförinnan hade hon och modern fått en kallelse att infinna sig för vidare transport till ett ”arbetsläger”, men redan ett år ­tidigare hade deras flykt till Sverige börjat förberedas.

Olof Lagercrantz redogör för saken i sin lika hjärtevärmande som välskrivna bok ”Den nya skapelsen. En studie i Nelly Sachs diktning” (1966). Det var genom Selma Lagerlöfs och prins Eugens försorg som Nelly Sachs tillsammans med sin mor erbjöds en möjlighet att komma till Sverige, för att framgent sättas under beskydd av den mosaiska församlingen i Stockholm, som ordnade gratis lägenhet åt de båda kvinnorna och därtill gav dem ett månatligt underhåll på 100 kr.

Bakgrunden är smått sagolik. Det hade kunnat gå illa, men till en början gjorde det inte det. Den som är intresserad av alla de tragiska turerna får gå till Lagercrantz för att finna handfasta ­fakta.

Nelly Sachs debuterade som författare 1921 med en samling sagor. Jämte ett beundrarbrev sände hon boken till sin favorit­författare och ”lysande förebild”, Selma Lagerlöf i Sverige, som svarade uppmuntrande och skrev att hon inte hade kunnat göra det bättre själv. Detta är förklaringen till att Selma Lagerlöf på sin ålders höst sträckte en hjälpande hand till Nelly Sachs och hennes mor. De två Nobelpristagarna träffades aldrig. Selma Lagerlöf dog två månader innan den tyska sagoberätterskan kom till Sverige.

Nelly Sachs fick inte Nobelpriset för sina sagor om prinsessor och häxor utan för en över all förtvivlan stegrad lyrik om naziterrorn och förintelsen av judarna i Tyskland och annorstädes. Det är en lyrik som är svindlande vacker i sin associationssnabba och feb­rigt häftiga inlevelse i judisk mystik och hinsideslängtan. Men den kan också, framför allt i hennes senare diktning från 60-talet, pressas samman till ett hjärtskärande skri, bortom gränsen för vad som tycks vara möjligt att ­artikulera. I sin sena diktning är hon en nära släkting till Paul Celan, som redan på 50-talet upptäckte Nelly Sachs och började brevväxla med henne, som med en ”syster”, skrev han, och 1954 riktade han en berömd dikt till henne.

För några år sedan, 2001, presenterade Rolf Moberg en komplett svensk utgåva av Nelly Sachs ”Samlade dikter”, originalutgiven som pocketbok på 688 sidor. Det var första gången vi på svenska fick läsa all poesi hon har skrivit.

Trots att Nelly Sachs bodde på Söder under sina trettio sista levnadsår, skrev hon aldrig på annat än tyska, det språk vars skönhet hennes far, den framgångsrike ­fabrikören, hade vurmat för. Fadern älskade Goethe och Schiller, och Schuberts Lieder som han var parat att framföra på pianot i den luxuösa patriciervillan intill Tiergarten i Berlin. Men ”die Sprache der Dichter und Denker” förvandlades efter hans död på 30-talet till ”die Sprache der Richter und Henker”.

Fadern hann dö i frid och i tid, men det gjorde inte hans hustru och hans dotter. De tvangs att fly, motvilligt och sent, sedan de, förut välbärgade, fort hade hunnit bli fullkomligt utblottade, men de hade i varje fall livhanken med sig till ettan på Bergsundsstrand 23. Till skillnad från de flesta av sina släktingar och vänner lyckades de i sista stund undkomma den tyska masspsykosen, i varje fall i fysisk mening, men själs­ligen var de redan offer.

Nu har Arne Sundelin skrivit en halvdokumentär roman om Nelly Sachs och hennes öde som människa och poet. Nellys mor dog efter tio år i Sverige, utan att ha hunnit lära sig det nya språket. Nelly själv, liten till växten, sov i en barnsäng, berättar Sundelin. Hon brukade smyga upp om natten, för att hon hade svårt att sova, och började skriva poesi istället för sagor.

Även sedan modern hade dött 1950 fortsatte Nelly Sachs att sova i en barnsäng. Att han dröjer kring denna detalj, utan att sentimentalisera den, är en förtjänst i Sundelins roman. Han är väl medveten om att hans ämne kan locka till sentimentalitet. Han undviker detta genom att låta de gripande detaljerna tala, inga utgjutelser. Det är en konstnärligt disciplinerad roman. Om smärtan ska komma fram, ensamheten och vansinnesplågan, så gäller det att vara noga med de konkreta detaljerna. Det är Arne Sundelin.

Det är omöjligt att läsa ”Bergsundsstrand 23” utan att då och då får tårar i ögonen. Sundelins inlevelse är berömvärd. Här finns en prosalyrisk följsamhet som är stram och ändå känslomässigt laddad i sin inriktning på de små och talande detaljerna. Det är skickligt gjort, men romanen får en viss bismak av just bara alltför skicklig konstruktion genom att författaren inför en parallell berättelse om en psykiskt störd pojke som trettio år senare bor i samma lägenhet som Nelly Sachs och så småningom tas in på Beckomberga precis som Nelly – och där blir god vän med en patient som har levat nästan hela sitt liv på sjukhuset och även minns när Nelly var där.

Berättelsen om den asociale men begåvade pojken, som känner en nära kontakt med Nelly Sachs och är väl bevandrad i hennes poesi, är i och för sig intressant, men inte desto mindre är det en sidoberättelse som stundtals distraherar mer än vad den bidrar till att fördjupa gestaltningen av ensamhetens och utstötthetens predikament.

Visst belyser pojkens och Nellys öden delvis varandra, dock bara ibland på ett sätt som blir intressant och gör att jag rycks ur den känsla som annars dominerar under läsningen, nämligen den att själva romankonstruktionen är lite för uträknad och att detta får en ovälkommen distanserande effekt.

Tack vare sitt engagemang i Nelly Sachs och sin kännedom om både hennes belägenhet på Bergsundsstrand 23, men också om hennes dystra tillvaro, hennes med åren alltmer utvecklade förföljelsemani och hennes vistelser på Beckomberga sjukhus, lyckas Arne Sundelin ge ett minnesvärt porträtt av en stor diktare. Det gör han mycket bra.

Även skildringen av pojken har en suggestiv djupverkan Men enligt min mening trivs de båda parallella berättelserna inte riktigt bra ihop. Det är som om de suger energi från varandra, istället för tvärtom.