Situationen är denna: På Melbournes gator går en seriemördare lös. Han kallar sig ”El Dorado”. Han mördar små barn och lämnar ett tumavtryck av guld i deras pannor. Alla offer verkar ha dött stillsamt, som i sömnen och i ett brev till tidningarna förklarar han att han tar barnen till den plats där de helst vill vara. Den slitne kriminalaren Bill Buchanan sätts på fallet, pressad av överordnade och medierna som vill se snabba resultat. Till sin hjälp tar han sin barndomsvän Cath. Hon arbetar med SF-filmer i Hollywood och har en fantasi som han avundas. Kanske kan de lösa fallet tillsammans? De spekulerar, följer spår, lägger ut fällor och långsamt inser de att mördaren är någon som de båda känner, någon som rör sig eller har rört sig i deras närhet…

Jakten på seriemördaren i El Dorado hittar man dock inte på bokhandelns deckarhylla. Om man hittar den överhuvudtaget är det faktiskt på poesihyllan, för den här berättelsen är en versroman, författad av en av Australiens mest framstående poeter, Dorothy Porter. Porter har en rik författargärning bakom sig, som innefattar operalibretton, ungdomsromaner och en rad diktsamlingar med expressiv, ofta naket utlämnande lyrik. Men hon är mest känd för sina versromaner. I den första, ”Akhenaten” (1992) berättar hon om den mytomspunna Nefertitis make. Boken uppmärksammades, men inte alls i samma utsträckning som nästa försök i genren, ”The Monkey’s Mask” (1994) som blev hennes genombrott på alla fronter. Versromanen överfördes till såväl hörspel som scenversion, och filmatiserades 2000 av Samantha Lang med Kelly McGillis i en av huvudrollerna.

Ytterligare två versromaner har utkommit, ”What a Piece of Work” (1999) och ”Wild Surmise” (2002), den ena med motiv från en psykiatrisk klinik och den ­andra med en astronom som huvudpersonen. I dessa två kan man säga att Porter genomförde en viss civilisationskritik med vetenskapen och förnuftet i fokus. Inte minst har hon skärskådat den västerländske mannen, och hon har ibland förts fram som en feministisk poet.

Genombrottsboken, ”The Mon­key’s Mask”, var en kriminalhistoria, och med ”El Dorado” har hon återkommit till kriminalgenren, något som naturligtvis ställer stora krav på författaren.

Versromanens problem är att dels hålla en berättelse igång, med karaktärer och miljöer, och en handling som är rimligt överblickbar, samtidigt som de enskilda beståndsdelarna, dikterna, måste fungera och motivera sin existens. Porter löser genomgående detta genom att göra merparten av dikterna till utsagor och reflexioner från de olika ­karaktärerna. De dikter som är mind­re intressanta är de som fungerar som bryggor däremellan. En del av de mer gripande dikterna är rena porträttdikter, nästan som i Edgar Lee Masters ”Spoon River antologin”.

Bokens första dikt ”The hand” är representativ för samlingen och utgör både ett narrativt moment – berättelsen startar – och ett centrallyriskt försök:

The little girl’s

dead hand

is sticking stiffly

up

as if reaching

to grab an angel’s

foot.

Detective Inspector Bill Buchanan

puts out his gloved

hand

in the dead foul air

and touches the tiny

heaven-stretched fingers

(En grov prosaöversättning – med reservation för den polisiära titulaturen – skulle lyda: ”Den lilla flickans döda hand sticker upp, styv, som för att gripa en ängels fot. Kriminalkommissarie Bill Buchanan lyfter sin behandskade hand i den stilla unkna luften och rör vid de små fingrarna som sträckts mot himlen”)

Dorothy Porter använder nu den här tekniken för att berätta en historia som inte bara skildrar jakten på en mördare. Det blir till en resa i det förflutna för Bill och Cath som förstår att svaret på gåtan finns i deras barndom och det blir också till en skildring av vad ett barn egentligen är. Ett av bokens motton är hämtat från sagan om Peter Pan: ”All children, except one, grow up”. Det är egentligen en av de viktigaste ledtrådarna i den här historien, och det är svårt att läsa om Peter Pan igen med samma ögon som förut.

Porter kan naturligtvis inte göra om överraskningen med ”The Monkey’s Mask”; nu rör hon sig i en undergenre som hon själv varit med om att etablera, och allt hon skriver kommer att mätas mot genombrottsboken. Men helt klart är att hon med ”El Dorado” åter påminner den litterära offentligheten om att poesin är ett uttrycksmedel som kan användas på nya sätt.