Krönika
Nej, kultursidorna vet fortfarande inte riktigt hur de ska handskas med genrelitteraturen. Inte vi kritiker heller, med några få undantag. Trots att diskussionerna om att ”blanda högt och lågt” och att ”ta populärkulturen på allvar” tillhör ett avlägset 90-tal råder det fortfarande förvirring. Inte kring huruvida man kan skriva långa essäer om amerikanska tv-serier eller popartister på kultursidor, det är numera fullt accepterat.
Men populärlitteraturen: deckarna, chickliten, kändissjälvbiografierna, skaver fortfarande obekvämt. Å ena sidan: påtryckningar från alla möjliga håll – inte minst författarna själva – om att denna litteratur ”måste” recenseras i större utsträckning. Det är i kultursammanhang livsfarligt att framstå som elitistisk, alltså måste även mindre kvalitativ men storsäljande skönlitteratur omskrivas. Samtidigt finns det varje säsong högar med kvalitetslitteratur som förblir orecenserad i många tidningar, helt enkelt därför att det inte finns plats. Allt är en fråga om redaktionella prioriteringar.
Populära genreboksförfattare beklagar sig över att de aldrig blir recenserade på kultursidor; och när de väl blir det klagar de gärna över att de blir missförstådda. Det blir de ofta också. Det finns få yrkeskritiker som är lika inlästa på populärlitteratur som på så kallad seriös litteratur. En del av våra vanliga redskap är tämligen obrukbara på den här typen av litteratur. Det bär samtidigt emot att godta brister som i en mer seriös roman hade varit oacceptabla.
De senaste veckorna har vi kunnat läsa två riktiga lustmord av genrelitteratur i dagspressen. Nina Lekander i Expressen sågade Kajsa Ingemarssons ”Någonstans inom oss” med en sådan passion att det var smått obehagligt att läsa, oavsett vad man tycker om författaren eller boken. Och häromdagen kände sig Dagens Nyheters Sara Danius nödgad att ta till Descartes för att till fullo kunna beskriva exakt hur dålig moderedaktören Martina Bonniers romandebut ”Obsession” är.
Jag har inte läst någon av de här böckerna, och det är fullt möjligt att min egen läsning av dem skulle överensstämma precis med Lekanders respektive Danius. Samtidigt är dessa två personer knappast rätt läsare för den här typen av böcker. Det hjälper om man har någon form av grundläggande förståelse, ja respekt, för genren man skriver om.
Jag tror att man måste tänka på det här med äpplen och päron. Två lysande exempel är Lotta Olsson i Dagens Nyheter och Jenny Tunedal i Aftonbladet, som båda skriver lyhört och intelligent om deckare. Även om de ofta är kritiska i sina omdömen får man aldrig känslan av att de innerst inne föraktar hela genren som sådan. Flera sådana kritiker behövs om det över huvud taget ska vara meningsfullt att recensera genrelitteratur på kultursidorna.
