Första gången jag såg Christinehof var på en konsert under studentåren. Det var en skön försommarkväll och slottet skymtade fagert i bakgrunden. Dessvärre saboterades allt av att attraktionen själv, en kaupschongförsedd Bob Dylan, inte olik en medeltida munk i framtoningen, formligen osade av publikförakt. Jag förpassade raskt både konserten och slottet till glömskan. Det borde jag inte ha gjort.
Christinehofs slott, ett praktfullt monument i sten mitt på Österlen, är – till skillnad från konserten – väl värt att minnas. Det är ett av många inslag i nutidens svenska kulturlandskap som minner om huset Pipers osannolika framgångar under första hälften av 1700-talet.
Jag kan tänka mig få bättre inkörsportar till historien om detta slott och denna era än Umeåprofessorn Svante Norrhems bok ”Christina och Carl Piper”. Här ryms såväl den stora historien om det svenska stormaktsväldets fall och frihetstidens blomstring som den lilla, lokala historien om hur enskilda individer, både män och kvinnor, påverkade folk och bygd.
Bokens manlige huvudperson, Carl Piper, tillhörde vad som på franska kallades noblesse de robe, ämbetsmannaadeln. Han var en duglig man i staten, en uppkomling (Norrhem jämför honom både med Jöran Persson och holsteinaren Görtz) som skickligt utnyttjade de karriärmöjligheter det karolinska enväldet erbjöd. Han avancerade till friherre, greve och blev slutligen Karl XII:s närmaste man. Åren 1706 och 1707, vid tiden för freden med August II av Sachsen, var Piper sannolikt en av Nordeuropas mäktigaste individer. Bara två år senare gick hans sol i moln efter slaget vid Poltava, men det kan med fog hävdas att han gjorde sina allra största insatser under de följande åren i Moskva, som ledare och talesman för de många karolinska krigsfångarna i Ryssland. Tsar Peter var inte nådig mot Carl Piper, med följd att han dog gammal och utmärglad i den gamla öfästningen Nöteborg.
Carl Pipers spännande liv är fullt tillräckligt för att inspirera till en biografi. Likväl förbleknar den avundade uppkomlingens historia bredvid hustruns. Christina Piper, som lät bygga Christinehof (postumt namngivet efter henne), var dåtidens driftigaste svenska företagare, ständigt på jakt efter nya ekonomiska erövringar, godsegendomar, slott och lokala maktpositioner, alltid indragen i lika långa som bittra rättsprocesser och tvister.
Om hon levt idag skulle vi ha refererat till henne som en lyckosam riskkapitalist, och hon hade sannolikt varit föremål för ännu större beundran och avsky än maken Carl. Enbart de skånska gods hon förvärvade omfattade större yta än ett mindre tyskt furstendöme. Juvelen i Christinas företagarkrona var Andrarums alunbruk, ett brukssamhälle med apotek, sadelmakeri, skomakeri, guldsmedja, skrädderi, krogar, domstol och fängelse. Om Carl hade strävat efter inflytande i centralmaktens korridorer sökte Christina manipulera lokalsamhället genom att tillsätta landssekreterare, präster och tullnärer.
Om detta framgångsrika par, som i mer än ett halvt sekel stod i centrum för svensk politik och svenskt affärsliv, har Svante Norrhem skrivit en både lättläst och lärd bok, lagom välförsedd med noter och käll- och litteraturanvisningar för den som önskar forska vidare på egen hand. Det är förvisso inget digert storverk, men väl en populärhistorisk pärla i det lilla formatet.
