I den senaste delen av Tage Erlanders dagböcker, som behandlar åren 1961–62, inträffar Kubakrisen som betraktas som det kalla krigets kulmen. Det ögonblick då mänskligheten bara var en hårsmån från ett självutplånande kärnvapenkrig. Jag minns händelsen tydligt. I medier, i skolor och på arbetsplatser runt om i vårt land liksom i övriga världen härskade oro och skräck. I min skola ägnades lektioner i alla slags ämnen åt att diskutera den fasa som hotade vår civilisation och vår existens. Det var ett mått på det spända läge som rådde i världspolitiken dessa gråa oktoberdagar.
Därför läser jag med förvåning Erlanders noteringar om denna kris. Han förhåller sig sval och distanserad till den dramatik som medierna frossade i. Vid krisens utbrott och förlopp var han på semester. Han ringde hem och frågan om han borde avbryta semestern och återvända diskuterades.
Det befanns inte nödvändigt. Visserligen hade Sverige en utrikesminister, Torsten Nilsson, som var ny på området. Det nämns som ett bekymmer, men bara i den meningen att Erlander är lite osäker på om Nilsson skulle klara att hantera utrikesnämnden under det ståhej som rådde.
Dessa rader belyser en förändring som skett i vårt politiska klimat. Numera vore det omöjligt för en svensk statsminister att inte resa hem vid en liknande händelse. Dagens politiker avkrävs ett ständigt engagemang och en lika ständig närvaro i stort såväl som i smått, och det alldeles oavsett om deras närvaro kan ha någon inverkan på situationen eller ej.
Uteblir de straffas de. Modern politik är laddad med symbolvärden och symbolhandlingar som måste iakttas och respekteras oavsett sin verkan. Det är ett uttryck för att politikens innehåll försvagas. I dess ställe har personligheten, utstrålningen, gesterna, mimiken och tonfallet blivit de mått med vilka vi mäter våra politikers insats. Det innebär att politikens realiteter offras på ett tomt spel för galleriet.
När politikens innehåll, dess verkliga frågeställningar, hamnar i skymundan öppnas vägen för populism och demagogi. Människor stirrar sig blinda på utanverket och tränger aldrig in i de frågor och svårigheter som politiken brottas med. Det innebär en risk för att demokratin också förlorar sin kraft och mening.
Politik har blivit symbolhandling
21 december 2011 kl 02:00 Kommentar Erlander
I den senaste delen av Tage Erlanders dagböcker, som behandlar åren 1961–62, inträffar Kubakrisen som betraktas som det kalla krigets kulmen. Det ögonblick då mänskligheten bara var en hårsmån från ett självutplånande kärnvapenkrig. Jag minns händelsen tydligt. I medier, i skolor och på arbetsplatser runt om i vårt land liksom i övriga världen härskade oro och skräck. I min skola ägnades lektioner i alla slags ämnen åt att diskutera den fasa som hotade vår civilisation och vår existens. Det var ett mått på det spända läge som rådde i världspolitiken dessa gråa oktoberdagar.
Därför läser jag med förvåning Erlanders noteringar om denna kris. Han förhåller sig sval och distanserad till den dramatik som medierna frossade i. Vid krisens utbrott och förlopp var han på semester. Han ringde hem och frågan om han borde avbryta semestern och återvända diskuterades.
Det befanns inte nödvändigt. Visserligen hade Sverige en utrikesminister, Torsten Nilsson, som var ny på området. Det nämns som ett bekymmer, men bara i den meningen att Erlander är lite osäker på om Nilsson skulle klara att hantera utrikesnämnden under det ståhej som rådde.
Dessa rader belyser en förändring som skett i vårt politiska klimat. Numera vore det omöjligt för en svensk statsminister att inte resa hem vid en liknande händelse. Dagens politiker avkrävs ett ständigt engagemang och en lika ständig närvaro i stort såväl som i smått, och det alldeles oavsett om deras närvaro kan ha någon inverkan på situationen eller ej.
Uteblir de straffas de. Modern politik är laddad med symbolvärden och symbolhandlingar som måste iakttas och respekteras oavsett sin verkan. Det är ett uttryck för att politikens innehåll försvagas. I dess ställe har personligheten, utstrålningen, gesterna, mimiken och tonfallet blivit de mått med vilka vi mäter våra politikers insats. Det innebär att politikens realiteter offras på ett tomt spel för galleriet.
När politikens innehåll, dess verkliga frågeställningar, hamnar i skymundan öppnas vägen för populism och demagogi. Människor stirrar sig blinda på utanverket och tränger aldrig in i de frågor och svårigheter som politiken brottas med. Det innebär en risk för att demokratin också förlorar sin kraft och mening.
Håkan Arvidsson är historiker och frilansskribent.
Håkan Arvidsson
litteratur@svd.se
Håkan Arvidsson är historiker och frilansskribent.
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se