Leif GW Persson är jämnårig med Dolly Parton. Nu skulle man kunna tro att likheterna både börjar och slutar ungefär där, men riktigt så enkelt är det inte. Här finns mer. Och nu syftar jag inte i första hand på det som Nationalencyklopedin (Parton) försiktigtvis betecknar som "slående fysisk framtoning". Nej, det är något annat. Något i stilen.
Polisromanen följer egna konstnärliga lagar, precis som countrymusiken, och inom sina respektive genrer framtonar Persson & Parton som unika fenomen. Om inte annat är han lika lättläst som hon är lättlyssnad, tänkte jag redan dag ett i den spännande och stilrena slagdängan En annan tid, ett annat liv. Och när sedan sångerskan i fråga dag två (detta är en tvådagarsbok) faktiskt också dök upp i dramat, om än bara som rekvisita i en retorisk fråga, ansåg jag liknelsen bekräftad.

Som alltid hos Leif GW Persson står berättelsens rötter stadigt i autentiska händelser. Denna gång är det ockupationen och sprängningen av västtyska ambassaden på Gärdet, i april 1975, som utgör jordmån, låt vara halvt igenvuxen. Man minns och känner igen sig. Och förutsatt att man inte hade synnerligen god inblick i vad som tilldrog sig bakom kulisserna är det omöjligt att avgöra var verkligheten slutar och fiktionen tar vid. Denna osäkerhet är Perssons främsta tillgång. Hans bana i det polisiära, som politruk och professor, antyder att om det är någon som vet sanningen så är det han. Frågan är bara vilken sanning.
I fjolårets roman, det första på två decennier, var frågan given: Vem sköt Olof Palme? Nu, däremot, är kittlingen av ett annat slag, liksom bredare. Visserligen inträffar också här ett mord, närmare bestämt 1989, på det mellersta av bokens skickligt sammanvävda tidsplan. En anonym byråkrat får en kniv i ryggen, och lösningen av detta brott är i sig en tillräckligt rafflande berättelse. Men det som får intrigen att höja sig högt över dussindeckaren är att förgreningarna bakåt och framåt i tiden, till de tyska terroristerna på ambassaden och till nutidens regeringstaburetter, belyser den åldrande karriäristens dilemma i ett litet land. Poliser, brottslingar, medlöpare och politiker; samma tidens malström.

Nu är väl detta inte precis en tänkebok om att tiderna förändras, och människorna, men den förmår väcka enstaka funderingar om annat än bara vem som är vem och hur det skall gå, på slutet. Dock är det framför allt en polisroman enligt konstens alla regler, en språkligt sett enahanda historia där Jarnebring, Johansson och andra riktiga män av svensk lantras sköljer ner sina bruna bönor med renat. Anna Holt och övriga kvinnliga kollegor äter å sin sida sushi och bidrar följaktligen med ett skarpsinne som grabbarna vanligen saknar. Att sedan busarna lever på cous-cous, bananlikör och stekt get förvånar naturligtvis ingen.
Ja, jargongen är som den brukar, grov, men gissningsvis träffsäkert återgiven. Persson har ett mycket otvunget förhållningssätt vad avser okvädningar av alla slag, och skildring av dumhet i varierande skepnader tycks vara något av en specialgren. Idioter, överallt idioter. Här är han också underhållande så till den grad att man gärna förlåter enstaka longörer om turerna kring efterkrigstidens alla åsiktsregister, svenska, tyska, amerikanska. Och trots att rikoschetterna brummar som "ilskna bålgetingar" kring öronen på män med "skulderblad som gitarrfodral" håller sig författaren kvar på spåret och går i land med en i grunden också politiskt intressant roman.
Men är detta verkligen god litteratur?
Sover Dolly Parton på rygg, replikerade Jarnebring.