Den tragiska historien kan sammanfattas på några få rader. 1975 störtades Kambodjas korrupta regering och de maoistinspirerade röda khmererna tog över makten och upprättade Demokratiska Kampuchea. I slutet av 1978 invaderade Vietnam och störtade Pol Pot och de röda khmererna. Dessa återupptog gerillakriget från baser vid thailändska gränsen och lade först 20 år senare ner sina vapen vid Pol Pots död.
Kronologin är enkel men facit katastrofalt. Ungefär 1,7 miljoner kambodjaner dog av umbäranden, sjukdomar och avrättningar under Pol Pots tre och ett halvt år vid makten. Historien har berättats av många. Några samtida skildringar är naiva och inställsamma andra är kritiska och ifrågasättande. Pol Pots leende av den svenska frilansskribenten Peter Fröberg Idling tillhör den senare kategorin. Han medverkar själv aktivt i framställningen och spelar rollen som detektiven som letar efter sanningen. Han vevar mikrofilm, läser mejl och spårar
intervjuoffer.

Det är en personlig resa i tid och rum bland offer, förövare och medlöpare. Boken innehåller också flera berättelser. En förstås om de röda khmerernas skräckvälde, en om ledarna, en om svenska revolutionsromantiker och en om författaren själv. Berättelserna löper parallellt och ibland strålar de samman.
Idling intervjuar kambodjaner som berättar om sina umbäranden under terrorväldet. Han samtalar med statschefen Khieu Samphan som fått order av sin franska advokat att inte svara på personliga frågor. Den före detta statschefen svarar inte heller på Idlings fråga om vilken som var hans lyckligaste tid: 1950-talets Paris, 60-talets politiska intriger i nationalförsamlingen, gerillakriget och revolutionen, tiden som statschef eller de efterföljande 20 åren i djungeln. Men med denna enkla fråga skär författaren, i mötet med en av terrorregimens ansvariga, igenom Kambodjas moderna historia och blixtbelyser dess tragiska öde.

Den dominerande berättelsen i ”Pol Pots leende” handlar om svenska
entusiaster som såg en framtid i de röda khmerernas revolution. Flera kända personer passerar revy, som P O Enquist och Birgitta Dahl. Den omedelbara entusiasmen bland intellektuella i väst är i ett perspektiv förståelig. Flera år av amerikanska bombningar och en korrupt regim innebar förväntningar på de röda khmererna.
Förvånansvärt många var emellertid inte lyhörda för motberättelserna som ganska snart nådde omvärlden. Rapporter om våld, terror, svält och avrättningar stred mot ideologisk övertygelse och tro. DN-journalisten Bengt Albons berättar uppriktigt att han på grund av sina erfarenheter från FNL-rörelsen inte trodde tillräckligt på de kambodjanska flyktingarnas berättelser och att detta var det största misstaget i hans karriär.
Huvudpersonerna i boken är egentligen de fyra svenska representanterna för Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea som 1978 reste till Demokratiska Kampuchea. Med bok, artiklar, fotografier och film dokumenterade delegationen sitt besök hos de röda khmererna.

Peter
Fröberg Idling granskar materialet och letar efter avtryck från skräckväldet. Han utgår från att någonstans i detta material borde terrorväldet åtminstone kunna anas. Han ser filmen, som är resultatet från delegationens resa, och som då visades i SVT ackompanjerad av Jan Myrdals myndiga stämma. Han börjar nästan själv undra om det trots de otaliga vittnesmål han hört om skräckväldet kanske ändå inte var så illa under Pol Pot.
Slutsatsen blir att delegationens medlemmar lät sig luras av regimens gyckelspel. De såg inte igenom riggade Potemkinkulisser. Eller var det så, frågar Fröberg Idling, att de såg men inte ville skada revolutionen? Eller såg de saker som de först nu i efterhand kan sätta in i sitt rätta sammanhang? Hade de ett ideologiskt filter som sorterade bort allt som inte var förenligt med deras önsketänkande?

Författaren söker upp delegationens medlemmar för att få svar på sina frågor. Den dåvarande ordföranden för vänskapsförbundet, Gunnar Bergström, förklarar att han började sin omvärdering
redan efter hemkomsten. ”Jag gick i fällan, men jag har i alla fall tagit mig ur den”.
Men uppgörelsen med de röda khmererna gjorde han med sig själv, inte med offentligheten. En som också gick i fällan var Jan Myrdal, men han vill inte intervjuas. ”Jag såg vad jag såg och om det har jag skrivit”. Det finns enligt Myrdal inte mer att orda om i frågan. Det skrämmande är att han fortfarande inte verkar medveten om att han gick i fällan.
De två kvinnliga deltagarna vill inte heller intervjuas. Den ena förklarar att hennes privata funderingar inte har något allmänintresse. Men hon liksom de andra har fel. Psykologiskt och mänskligt är det begripligt att man glömmer eller förtränger ett obehagligt förflutet. En mental skyddshinna kan fungera som överlevnadsstrategi. Men delegationens resa till Demokratiska Kampuchea var ingen privat resa utan en offentlig manifestation och solidaritetshandling med Pol Pots regim. Agerar man på den offentliga arenan kan det inte plötsligt bli en privatsak när misstagen och
felstegen blir uppenbara.
Det är svårt att lära av historiens misstag, men viktigt är att de som medverkade deltar i processen för att reda ut varför det gick galet. Det gäller förstås de direkt skyldiga och i det sammanhanget kan sanningskommissioner och tribunaler fylla en viktig funktion. Men det gäller också alla som högljutt applåderade. Ideologiska knäfall bör ge anledning till reflektion. De får inte resultera i lögner, bagatelliseringar och glömska.

Med sitt okonventionella och spännande sätt att närma sig historien blottlägger Peter Fröberg Idling det politiska självbedrägeriets mekanismer. Han är därmed något fundamentalt på spåret. Svärmeri för utopiska och ideologiska svartvita lösningar har präglat 1900-talets historia antingen det handlar om nazism, stalinism, fascism eller maoism. Seklet är späckat med ideologiska bländverk och förförelsekonster som ledde till den ena katastrofen efter den andra.
Peter Fröberg Idling använder förvisso ingen vidvinkel. Men genom att rikta fokus på
svenskars hyllningar av de röda khmererna ger han i det lilla en antydan om det stora. Vi blir nog aldrig immuna mot politiska utopiers enkla lockelser, men hans bok är viktig och angelägen därför att den kanske kan lära oss att navigera mellan dessa lockelser.