En pojke ligger under sängen. Målmedvetet, med en ficklampa i munnen, skruvar han upp hårdplasten på en datorspelskassett. ”Du vågade aldrig / men jag ska kolla hur spelen ser ut inuti, / vi drömde mycket om det, kanske bygga om banorna, / kanske fuska oss odödliga.” Tanken svindlar vid ingreppet; kan spelets fantasmer frigöras till verkligheten?
Det är en av de avslutande bilderna i Viktor Johanssons nya diktbok. Det är också en av de mest representativa. Leken med detta gränssnitt, mellan den unga pojkens livsrum och den sagolika logiken hos 80-talets datorspel och populärkultur, är ett grundläggande motiv i det textuella universum som ”Game over” utgör.
Liksom debutboken ”Kapslar” (2007), som tilldelades Borås Tidnings debutantpris, är ”Game over” en originell och bildligt vildvuxen diktbok. Och precis som ”Eterneller” (2008), prosaboken som skrevs mellan de två diktsamlingarna, har den drag av science fiction. ”Game over” är ett myller av infall och iakttagelser som är svåra att sammanfatta, men två motiv utkristalliseras ändå – barndomsskildringen och civilisationskritiken. Det kan sägas redan nu att den förra fungerar bättre än den senare.
Urcellen i ”Game over” är en poetisk skildring av uppväxt under 1980-talet. Pojkens blick – det handlar mest om pojkar – omringas av idel populärkulturella tidsmarkörer från science fiction, serier och datorspel: Ridley Scotts postapokalyptiska film ”Blade runner”, spelkonsolen Game boy, de muterade sköldpaddorna Teenage Mutant Ninja Turtles, Mangafigurer, Transformers. Referensernas yttersta funktion är att erbjuda former för brott mot de normativa identiteter och sexualiteter som erbjuds unga pojkar – ”bortom en gräns om vem man får vara”, att ”drömma sig ett underligare kön”. Från mutanten, replikanten, roboten och de japanska seriernas flickhjältar hämtas kroppsliga och existentiella matriser till den drastiskt växande barnkroppen och det homosexuella begär som skrivs fram mellan pojkarna. Här finns drömmar om pojkar höga på Joltcola med bäbisar i magen. En återkommande bild är idén om livslång barndom.
Detta är åtminstone det motiv som ger starkast intryck i min läsning. Men diktboken har också ett bredare anslag. Ur texten växer en anspråksfull röst om ett samhälle i flera tidsperioder. Bokens tre delar inleds med ”Kören”, för att sedan göra besök hos ”Sommarbarnen” och ”Kroppsbyggarna” såväl som ”Flyktingarna” och ”Städarna”. Diktjaget fluktuerar mellan dessa olika tillhörigheter.
Som samhällskritik förblir dock ”Game over” för gåtfull. Ett abstrakt gränstillstånd mellan död och odödlighet suggereras fram, ömsom utopisk, ömsom dystopisk. Ett vegetativt men samtidigt levande tillstånd som förkroppsligas i spelvärldens oavlåtliga kretslopp av ”game over” och ”continue”.
Viktor Johanssons andra diktbok fungerar bäst som dunkel tidsspegel, snarare än som skärskådande lampa på en civilisation. Som poet är han fortfarande bildnarkoman, häri ligger också den största egenarten i hans texter. Johanssons vildvuxna bildsinne fascinerar, men det är moget att utvecklas i en mer koncentrerad form.
