Barnbokshösten går i ljust pastelliga färger och har en stark underton av längtan. Det står klart när två av de senaste årens favoritförfattare plockar upp sina penslar igen. Eva Lindströms hand är diktarens abstrakta. Maria Nilsson Thore tecknar i stället sina huvudpersoner med en tydlighet som gör dem lättare för barnet att direkt ta till sig.

Bus och Frö sitter där på varsin kobbe och har det rätt bra. Men efter ett tag börjar de känna sig lite ensamma och blickar trånande ut genom sina respektive köksfönster. Med måspost skickar de brev och bjuder på galej. Ingen av dem är dock särskilt handlingskraftig och det dröjer tills isen har lagt sig, på näst sista uppslaget, innan de kan halka i varandras armar.

I ”Olli och Mo” lämnas mer utrymme för fantasin. Mo bestämmer att de ska ge sig ut på utflykt, Olli har inget annat val än att följa med. Sedan bromsar Mo in vid ett fik och säger att det är dags att äta bullar. Här förskjuts rollerna – för plötsligt visar det sig att Mo har glömt plånboken hemma, och Olli har aldrig haft några pengar. De får diska sig ur den kniviga situationen och sneglar, bakom de färgglada staplarna av muggar, mot kaféinnehavaren som vänder dem ryggen med sitt förkläde trött släpande i marken.

Sedan kör de vilse – brottstycken av mörka vägar eller är det grenar, sträcker sig över mittuppslaget. Hemmet blir till hägringar, en längst upp på sidan – en längst ner, och bilen syns inte längre när de undrar: ”Var är vi?” och ekot eller de själva vagt svarar: ”Här nånstans.” De dova skymningstonerna förstärker den twinpeaksiga känslan. Det raka språket är ett barns och samtidigt djupt poetiskt.

I ”Bus och Frö på varsin ö” saknar språket tyvärr en linje, ibland glimtar det till en rytm, som sedan tappas bort i nästa rad. Och det är synd, för det finns poesi även här. Inte samma molande obehagskänsla som i ”Olli och Mo” – det där dramatiska skräckfilmslika upplägget av tappad kontroll – men ändå ett drag av något större än två djur i högt uppdragna shorts som har tråkigt. Kanske framförallt för att de författar sina brev, men sedan inte får tummen ur förrän det nästan är för sent.

Men slutet gott, allting gott i bägge böckerna. Efter att ha mellanlandat hos en kompis, fått lägga upp fötterna, och blivit serverad fiskpinnar på högkant tar Mo kommandot igen och trampar bestämt på gaspedalen raka vägen till hemmet. Och tittar man noga på sista sidan av ”Bus och Frö på varsin ö” ser man att det numer sträcker sig en färgglad hängmattebro över de avgränsande vattenmassorna.