Medan granen barrar kan man post julfestum trösta sig med att läsa en glatt spretig men intellektuellt vass skrift som heter Tallskogshäftet och som tack och lov inte bara är ett metapoetiskt uppvisningsnummer av den store franske diktaren Francis Ponge (1899-1988) utan också och framför allt en hyllning till barrskogen, till dess särart och skönhet och till den speciella svikt i steget som man kan njuta av när man går i den.
Det är den unge listige författaren Malte Persson som denna gång har gett sig ut på de sällsamma ordstigar som Ponge har trampat upp i utkanten av den poetiska modernismens ångestrisiga skog. Hos Ponge råder alltid behärskning. Inte med en darrning på ett enda ord avslöjar han att ”Tallskogshäftet” skrevs 1940, då författaren brådstörtat hade brutit upp från det av tyskarna ockuperade Paris och funnit en momentan tillflykt i Sydfrankrike, där han, i ett slags
ursinnig protest mot samtidens raseri och galenskap, uppenbarligen bestämde sig för att lugna sina nerver med att lära sig att älska den pinjeskog som fanns i närheten av hans nya bostad och som han med självterapeutisk beslutsamhet vandrade i varje dag.

Vår svenske Malte Persson har omvandlat pinjeskogen till en tallskog, för att tillmötesgå svenska läsare. Jag tycker att han har gjort rätt. Han tar sig en del friheter i sin översättning, men han gör det med ett slags rustik finess och med vad fransoser brukar kalla esprit.
För trettio år sedan var det en annan ung författare i marginalen som första gången gav ut en volym av Ponge i svensk översättning. Det var Jesper Svenbro, nybliven akadamiledamot. Han hade debuterat som poet 1966, med en offensivt otidsenlig diktsamling som blev utskälld just för sin otidsenlighet. Dikter på hexameter och sapfisk vers, ingen politik!
När Svenbro nästa gång hörde av sig och bad om uppmärksamhet i den svenska litterära svängen var det med en översättning av just
Francis Ponge, ”Ur tingens synpunkt”, en på antikvariaten numera ofta efterjagad översättning av Francis Ponge.
Men Svenbro var inte först. Hans specielle mentor och numera av allt att döma övervunne läromästare Göran Printz-Påhlson hade introducerat Ponge som en hjälte redan i sin klassiska essäsamling ”Solen i spegeln” från VM-silveråret 1958.
Visst är Malte Persson med i den här stafetten, som nummer tre, av sofistikerat högbrynta svenska Ponge-introduktörer. Efter första varvet tog det tjugo år att leverera pinnen, efter andra sträckan trettio år. Vem ska ta den fjärde och spränga målsnöret? Och se till att Ponge blir förenad med den svenska poesins blodomlopp.

En som verkligen har lagt manken till är Jacques Werup, som i sin prosadiktsamling ”Från dörren till evigheten” (1985) verkligen skriver tingdikter av det slag som Ponge var en mästare på. Det nämnda verket är ett av de allra främsta som Werup har skrivit, så uppenbart påverkat av Ponge och delvis skrivet i direkt konkurrens med den store
fransmannen.
Jesper Svenbro må vrida sig i sin nya frack och Malte Persson känna sig som en fakir på stigen genom tallskogen, men jag vill hävda att Jacques Werup är den som har gjort den allra största ansatsen att göra Ponges speciella poetiska sensibilitet gångbar inom svensk poesi.
Är det en förenkling vi finner hos Werup, en Ponge light? Jag tycker inte det. Svenbro introducerade tingdiktaren Ponge och inventerade olika verk för att ge en någorlunda rättvisande bild av den poet som Jean-Paul Sartre höll högre än andra samtida franska poeter och som enligt hans uppfattning representerade ett intellektuellt avancerat alternativ till den poetiska dumbomsdiktning som han i övrigt tyckte sig se i sin franska samtid. Den lika snillrike som estetiskt otrogne Werup nappade på Ponge och visade vilken vitamininjektion som denne kunde ge den svenska poesin.

Jag gissar att även Svenbros introduktion från 1977, inte året före som det står hos Malte Persson, låg i linje med vad Werup gjorde. Svenbro var inte bara
intresserad av metapoeten Ponge, han som skrev dikter på temat att det var omöjligt att skriva dikter om till exempel brödet eller räkan eller potatisen. Av Svenbros förord framgår att det i första hand var materialisten och den anti-idealistiske författaren som attraherade, lärjungen till Lucretius och hans ”De rerum natura”.
Malte Persson har fokuserat sin uppmärksamhet på ett annat stråk i Ponges författarskap. Han är intresserad av poeten som intalar sig att det är omöjligt att på ett rättvisande sätt beskriva någonting, vad det än vara månde. Någon artskillnad är det inte fråga om, just bara ett annat stråk, trängre, inte som den stig jag inledningsvis beskrev.
Det är mycket roligare att läsa Svenbros översättning ”Ur tingens synpunkt” än Malte Perssons ”Tallskogshäftet”. I den förra är själva poängen mer gripbar, nämligen den att vi indirekt beskriver oss själva när vi helt sakligt vinnlägger oss om att gestalta någonting i yttervärlden.

I ”Tallskogshäftet” handlar det mer om den estetiska och
prekärt tidsbundna pervertering av sinnesintrycken som poesin och kanske all litterär gestaltning lockar författaren till inför uppgiften att beskriva ett objekt, vilket som helst, i det här fallet en barrskog och de speciella fenomen man kan uppleva i en sådan, i Sydfrankrike eller i Jämtland.
Min förmodan att den estetiskt tränade poesiläsaren har mer att hämta i Svenbros översättning och urval än i Malte Perssons hindrar inte att ”Tallskogshäftet” är en både välkommen och väl utförd översättning.
I boken får vi följa hur Francis Ponge steg för steg söker sig fram till en alexandrinskt utformad dikt om den pinjeskog han dagligen vandrar i hösten 1940. Det viktiga är inte själva dikten, i dess slutliga utformning, utan själva vägen dit, alla iakttagelser och reflexioner som poeten fogar samman, som strå till en stack eller barr till en talltopp, för att kunna skriva sin dikt.

Det är en bok som försöker visa att vägen är viktigare än målet - och som på ett tidigt stadium, redan på sidan 18, begärligt
tar in ett distraktionsmoment som kommer att visa sig spela ett spratt för den framväxande dikten ända in i det sista: ”Skog utan blad, doftrik som en rödhårig kvinnas kam.”
Vad gör en poet med ett sådant hugskott? I ”Tallskogshäftet” finns svaret. Det är en bok om den stegvisa tillkomsten av en enda dikt - och det är stegen i processen som är intressantast, inte slutresultatet, själva dikten.