Hur mycket sanning kan människan uthärda? Frågan är Nietzsches men gäller oss alla, och det kommer an på den enskilde att försöka leva med den. Besvara den går aldrig. Vad är förresten sanning?

Nietzsches ambitioner att omvärdera alla värden och hans förmåga att exploatera motsägelserna i sitt tänkande gör mötet med hans texter till en omskakande upplevelse. Läsningen blir en kallvattenskur och man tvingas möblera om bland sina fördomar. Vad läsaren möter är en upprymt polemisk författare, som med omsorg vårdar sina aversioner. Här finns sällan en död mening och alltid en smittande entusiasm.

Kanske är det rollen som den kristna moralens vedersakare som fått störst betydelse och ställt honom vid sidan av Hegel, Marx, Kierkegaard och Schopenhauer som en av 1800-talets viktigaste tänkare.

Det efterliv hans texter fick under systerns klåfingriga redaktörskap, och vantolkningarna av hans verk under 1900-talet, sjunker långsamt undan till förmån för ett nytt intresse, med nya läsningar och analyser av hans tänkande. Fram träder en högst användbar filosofi som erbjuder ett alternativt sätt att leva, en livspraxis.

Nietzsches liv har nu skildrats i seriebiografin ”Nietzsche. Att skapa sig frihet”. Boken är resultatet av ett oväntat möte mellan Michel Onfray, ett av den franska filosofins mest kontroversiella namn, och tecknaren Maximilien Le Roy. Vad som till en början var tänkt som ett filmmanuskript har i Le Roys ateljé fått ett annat slags visuellt liv. Men bakom allt kan man ana en film som vevas fram.

Öppningen är mästerligt komponerad. Le Roy utgår från det skräckinjagande fotografiet av den sjuke Nietzsche, halvliggande i vilstolen på en veranda i Naumburg, med huvudet mot bröstet och käken dold under en väldig mustasch. Le Roy låter sedan några lyriska fragment ur barndomen blixtra förbi. Inga ord, bara bilder av en harmonisk tillvaro: höga träd, två bröder som leker, en blå fjäril.

Sedan katastroferna: fadern dör, snart även brodern. De första mardrömmarna rullar in. Den enda lindringen är moderns kärleksfulla ansikte och en stilla trädgård, dränkt i ett kromgult ljus som efter regn.

Därefter dundrar allt igång: idealistiska studieår med teologi, filologi, vänner och betydelsefulla möten med Schopenhauers filosofi och Wagners musik. Fint skildras även det växande avståndet till Wagners estetik sedan den uttömt sin epok och blivit till tom retorik. Den store läromästaren genomskådad.

Rastlösa förflyttningar, ständiga tågresor: Venedig, Genua, Sorrento, Turin; våningar invid havet och pensionat i bergen. Emellanåt låter han publicera lyckliga högluftsböcker, framtänkta under ensamma vandringar i de schweiziska alperna.

Det avgörande mötet med den ryska författaren Lou Salomé i Peterskyrkan ligger som en lugn punkt i mitten av boken, och här saknas förstås inte Nietzsches klassiska hälsningsfras: ”Från vilka stjärnor har vi fallit för att träffas här?” Under en rundvandring i kyrkan delar han med sig av sina tankar till sin nyfunna vän: ”Eftersom vi inte har något val, låt oss älska det som sker, vilket befriar oss från alla förhoppningar.” Mötet med Salomé bar med sig en förhoppning om kärlek. En förhoppning.

Livet igenom hängav sig Nietzsche annars åt ensamheten – ett tema som löper genom hela biografin. Men ensamheten var både en välsignelse och en förbannelse. Den gjorde plats för ett ständigt grubbel som konsumerade hans energi och urholkade hälsan. Nervositet, magsmärtor, dålig syn. Ångestnätter i fosterställning med feberdrömmar och visioner. Hur mycket lidande kan människan uthärda?

Med förvirrade brev söker han mot slutet av sitt aktiva liv meddela sig med sin omvärld. Han kallar sig ibland Caesar, ibland den korsfäste, ibland Gud. Allt pekar fram mot sammanbrottet på Piazza Carlo Alberto i Turin, då Nietzsche av medlidande kastar sig om halsen på en häst som piskats av sin kusk. Han hämtas hem, av modern, och till slut sitter han på den där verandan, overksam.

Denna vackra bok undviker den pliktskyldiga redovisning som ofta följer på biografens ambition att omfatta allt. Här blir aldrig trångt i bildrummet och det märks heller ingen saknad över det som inte fått plats. I stället ett liv skildrat i fragment, där läsaren emellanåt kan vila ut under ordlösa passager med naturmeditationer: grenverk, en glidflygande mås, några höstlöv som blåser förbi – tanklösa avbrott som kontrast till de obarmhärtiga slutsatserna kring människans predikament, inskrivna i de malplacerade pratbubblorna.

Nietzsches stil lämpar sig särskilt väl för ett fragmentariskt gestaltande som här, där hans poetiska ton sammansmälter så fint med Le Roys bilder. Det aforistiska tänkandet kunde gott ha fått ett större utrymme, för det är när hans tankar presenteras oförmedlade – markerade genom en annorlunda handstil – som det verkligen bränner till. Boken blir då en upplysande filosofilektion, låt vara att det bitvis känns en smula docerande. Av Nietzsches vassa humor finns platt intet kvar. Han hade förvisso inget muntert liv.

Nietzsche reser oerhörda anspråk och ställer stora krav på sin läsare. Han skrev sig fram till en radikal isolering och förvandlades slutligen till sitt eget exempel: den livspraxis som var hans högre syftning blev också hans sammanbrott och långsamma utslocknande.