Lars Mikael Raattamaa är född 1964.
Det är onekligen vältajmat. Blott några veckor efter debatten om en svensk kanon ger Lars Mikael Raattamaa ut en diktsamling med den välkända antologititeln Svensk dikt. Där utgår han från flera av den svenska litteraturhistoriens mest självskrivna antologibidrag. Lindegrens ”Mannen utan väg”, Boyes ”Sköldmön”, Stagnelius ”Förruttnelsen”, Vennbergs ”Om det fanns telefon...”, Tranströmers ”Genom skogen”, Aspenströms ”Den ni väntar passerar inte förstäderna...” och Thoursies Sundbybergs-prolog är bara några av de texter som används som ett slags matriser - eller om kanske ”ready mades” är ett mer adekvat begrepp ifråga om den 60-talsinspirerade Raattamaa.
Och visst: man skulle kunna hävda att resultatet är en av årets mest ”spännande” böcker, där författaren liksom kastar ner dikterna i en trollkarlshatt och sedan plockar upp dem i helt nya skepnader. Ja, visst kunde man peka på det ”intressanta” i att Sonnevis Vietnamdikt samplas över Iliadens hexameterbeat: ”Sjung o du tv om ljuset som ändrades utanför fönstret”. Eller att Lenngrens ”Pojkarne” återuppstår med endast ett vokalljud per strof: ”Jig mins di frii filtin, / Jig mitt si mingin ging, / Dir ifti jig vir hjiltin / I likir ich i spring, / Di tisin glidi sprittin / I simmirns friski vind / Mid fjir”lirni i hittin / ich pirpirn pi min kind.” Eller så skulle man kunna säga att detta är en av årets mest ”spännande” böcker på grund av att Raattamaa genom sina trolleritrix omdefinierar eller till och med dekonstruerar termen ”svenskhet” - vilken som bekant är avhängig vårt kulturella och i synnerhet litterära arv.
Poeten kan med litet god vilja sägas uppdatera och skriva in vår nationallitteratur i graffiti-tagsens tidevarv - in i de nedskruvade anspråkens epok, där till och med Ekelöfs ”Eufori” ter sig högstämd på ett sätt som inte tilltalar de författare i dag för vilka diktandet har föga att göra med att frammana skönhetssyner och känslolägen. En nutida författare som Raattamaa laddar följaktligen den ekelöfska hållningen med ironi: ”Du sitter med smörgås i mun, inget pladder / Ett ensamkalas.”
Och visst skulle man kunna säga att denna bok är väldigt ”spännande” därför att den vittnar om en diktarens vilja att montera ner olika kulturella demarkationslinjer, till exempel dem mellan högt och lågt, skrivet och talat, seriöst och populärt etcetera. Här förs ju poesin gubevars ner till gatunivån genom att den befrias från alla sorters falska anspråk och föreställningar om att det skulle existera någon sorts poesins sanna ”väsen”. I förlängningen blottlägger snarast dessa dikter att våra föreställningar om vad som är ”dikt”, ”bra dikt” och ”svensk dikt” egentligen är såväl naiva som elitistiskt exkluderande.
Men man skulle lika gärna kunna påstå att Raattamaas poesi är problematisk just för att den är så enerverande angelägen om att vara ”spännande”. Och man skulle kunna säga att dess underförstådda värderingsgrund rörande vad som är en fånigt naiv syn på diktande och vad som är en medvetet insiktsfull uppfattning om litteratur är extremt elitistisk och exkluderande, samtidigt som den noga besett vilar på en liberalt uppknäppt uppfattning om kultur som inte är mer märkvärdig än att den delas av varje reklambolagschef och mediechef med självaktning.
Och man skulle kunna hävda att Raattamaas diktsamling är bara alltför typisk för det kuvösmässiga drivhusklimat som utmärker dagens svenska poesi. Det är en poesi som tycks skriven blott i syfte att hamna på skrivskoleutbildningarnas och litteraturvetarseminariernas dissektionsbord: en poesi som vänder sig till hjärnan snarare än till hjärtat, en poesi att snarare reflektera över än att bli drabbad av, en poesi som aldrig riskerar att te sig naiv och ogenomtänkt, men som samtidigt aldrig erbjuder något egentligt intellektuellt tuggmotstånd. Det är poesi som rebus- och korsordslösning: poesi att yvas över, att känna sig smart inför.
Utifrån detta senare perspektiv kan konst knappast bli mer konserverande, feg och icke-utmanande än så här.
