En av de kunnigaste, intelligentaste och roligaste svenska kulturskribenterna i dag är John Swedenmark. Och, samtidigt, en av de mest irriterande. Den mäktiga klippbok med texter från de senaste knappa 20 åren som fått titeln ”Kritikmaskinen och andra texter” är nödvändig läsning för alla med det minsta intresse litteraturkritik och diktanalys.
Ändå är Swedenmark – i vardagslag kulturredaktör på LO-tidningen – egentligen inte kritiker, åtminstone inte i första hand. Poesikritiken upptar visserligen en stor del av texterna i ”Kritikmaskinen”, men lika viktiga teman är psykoanalytisk teori, språkvetenskap och olika slags samhällskritik.
Fokus ligger på längre artiklar och om det är något man saknar är det Swedenmarks korta tidskommentarer. Den som en gång läst till exempel hans drastiska krönika om EU-matkulturens ankomt till de svenska färdigmatsdiskarna – under den käcka rubriken ”Hajl Åjråpa” – glömmer det inte.
Många skulle säkert betrakta essäerna om psykoanalysen som ”Kritikmaskinens” mest vägande inlägg. Ursprungligen skrivna för ämnestidskriften Divan har de dock svagheten att vara tänkta för de redan frälsta.
Smidig som en snäppa kliver Swedenmark mellan de våta tuvorna i en begreppslig sumpmark omöjlig att beträda för utomstående. Beväpnad med lika delar belästhet och beundran låter han Freud och disciplarna leverera sina grandiosa världsförklaringar i ett system i total avsaknad av arkimedisk punkt (till exempel någon form av kliniska erfarenheter, vilket Swedenmark i egenskap av renodlad teoretiker saknar).
Resultatet blir en rundgång lik ett sofistikerat spel, fastän mycket kreativare.
Som poesianalytiker har Swedenmark två kärnområden: klassisk modernism och ung svensk poesi från de tre senaste decennierna. Hans hjältar är de vanliga: Baudelaire, Södergran, Celan… Men han förmår också på ett intressant sätt ifrågasätta sin förståelse av vad som gör poesi bra genom att dra in den nyaste dikten i diskussionen. I en av bokens finaste texter, essän ”Laddning” från 2008, granskar han sina egna förgivettaganden så konkret och pedagogiskt att texten borde gå rakt in i alla universitetspensum i ämnet diktanalys.
Swedenmarks poesitolkningar är alltid uppslagsrika, ofta visar han också sin beundransvärda blick för detaljer. Problemet är bara att han, trots sina krigsförklaringar mot tolkningar och sin deklarerade tro på textens oändlighet och förmåga att generera betydelser långt utöver varje läsares horisont, inte alltför sällan överger texten för något annat.
Ett sätt att se på saken är att starkt förenklat tala om två slags diktanalys. Den ena analyserar dikten så långt skribenten förmår och överlåter själva upplevelsen åt läsaren eftersom den ändå inte går att ordfästa. Den andra gör inte stopp, utan försöker fånga in själva den konstnärliga upplevelse som dikten skapar hos läsaren. I praktiken är gränsen mellan de två förstås glidande.
Swedenmark tillämpar ofta helt dödsföraktande den senare strategin. Koduttrycket för när det börjar brännas (vid) i hans diktanalyser är ”arbetet i själen”. Detta arbete är mycket diffust, men det uppstår när man läser en dikt med verklig inlevelse. I en av de tydligaste definitionerna i boken ses det som en rörelse från ett kvalitativt omdöme om en dikt mot en tilltagande osäkerhet och meningsspridning inne i läsaren. Alltså tvärtom mot konventionella lässtrategier.
Detta är gott och väl, och en seriös utmaning för den som vill betrakta sig som en kvalificerad läsare – att göra annat än det invanda. Problemet är bara den stora svårigheten att uttrycka den ”velighet” (Swedenmarks uttryck) som blir resultatet i skrift. I Swedenmarks diktkommentarer leder det ofta till väldigt mycket Swedenmarknärvaro. Kommentatorn och hans stora, arbetande själ upptar hela blickfånget, själva dikten blir som en hundkoja i bakgrunden.
Tillkommer att poesianalytikern Swedenmark ofta har sällskap av experten på psykoanalytisk teori med samma namn. Personligen kan jag inte se poängen med dikttolkning som går ut på att översätta dikter till psykoanalysens språk. Vi får en ny text, men är den uttryck för förståelse eller bara ett spel med andra regler? Och varför är det bättre än att relatera texten till läsarens livserfarenhet, den så kallade verkligheten? Poststrukturalisten Swedenmark är givetvis mycket tveksam – om än inte absolut avvisande – till den senare strategin. Han föredrar, åtminstone när han är programmatisk, att undersöka diktens interna korrespondenser.
Det gör han med stor skicklighet. Till det bästa i diktanalyserna hör Swedenmarks sinne för metriken och det som gör vers spänningsladdad och musikalisk.
När jag läser igenom det jag skrivit får jag en känsla av att jag är orimligt kritisk. Egentligen beundrar jag ju Swedenmark för hans unika röst och omisskännliga närvaro i allt han skriver. Men han provocerar mig ohjälpligen – det måste bero på grundläggande skillnader i våra skribenttemperament. Jag kan bara uppmana alla med minsta intresse för saken att skaffa hans bok och låta sig provoceras.
Som avslutning får man dessutom en tidigare opublicerad text, en absolut suveränt skriven, både djupt allvarlig och lättsam analys av marknadsekonomins perversiteter sedda genom sällskapsspelens optik. Bara den är värd bokens pris.
