Vi låter oss kanske inte luras av reklam, men vi låter oss alla konstitueras som subjekt i ett samhälle. Om jag skriver du, så tar du det genast till dig, smickrad över att jag uppmärksammar just dig. Eller rädd – lagen gäller också dig. Bitar av språk griper tag i dig och mig, just här, just nu. Hur opersonliga och byråkratiska de än är. Som ett osynligt gift griper de omkring sig, famnar allt och alla.
Om detta handlar Pär Thörns sjunde bok ”Land skall med lag byggas”. Bokens opaginerade uppslag är delade i fyra lika stora fält, där vi möter olika typer av text, alltifrån byråkratisk broschyrtext till futuristiska matrecept och dikt på Tintin-språket syldaviska. Mycket är en sorts fold-ins – texten är mestadels inte Thörns ”egen”, men den är inte rent slumpmässig. Thörn är liksom i sina tidigare böcker en redaktör som väljer ut källor som han fogar samman. Mycket blir listdikt.
Effekten är ofta ironisk, kanske allra mest i en av bokens icke-funna texter, om den absurde Josef Ström, vars förehavanden skildras på förhörsprotokollsprosa. ”Ström har i glada vänners lag sagt att han tycker att naturen är överskattad. Mest förefaller detta vara ett trick för att trigga igång folk.” Ström är kanske samtidigt en parodi på Thörns konceptuella systematik: han flyttar sina möbler dagligen i enlighet med stavelserna i det bibelstycke han för tillfället läser. Att han inte är religiös hör till bilden; Bibeln är här rent mönster, inte innehåll.
Thörns ärende är dock inte tvångsmässigt estetiskt utan framför allt filosofiskt och politiskt; han vill ställa fram det moderna samhällets kategorier och bestämmelser i och genom språket. Ta till exempel de många platsbestämmelserna: ”Att jag vet att jag har bott i Uddevalla, Linköping, Lund, Skogås, Solna, Fisksätra, Danderyd, Vällingby och Malmö.” Eller: ”Jag befinner mig där då jag skriver detta.” Eller: ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland”. Eller: ”Världen.”
Här bildas många nivåer av förundran, som ringar på vattnet. Thörn utröner också det språkliga uttrycket ”det vill säga”, en synbarligen förklarande men i själva verket ofta pluralistiskt vittförgrenad rhizom som pekar vidare och vidare. Som för att säga att när vi förväntar oss entydighet får vi mångtydighet.
Thörns poäng är med andra ord att språket innehåller sitt eget motgift, för det är lika heterogent och rörligt som vi människor. Och i sin materialitet kan språket bli föremål för estetiskt betraktande. Lag kan bygga land men lag kan aldrig fastslå gränserna för mänsklig verksamhet. Thörns bok är en lärobok i hur ideologi kan synliggöras och avväpnas. Samtidigt är det en rik, heterogen bok, som man kan dyka in i lite varstans och upptäcka nya associationer. Sällan självklar, gärna obekväm, ställvis grabbigt knappologisk, föga religiös eller romantisk, men passionerad och uppfriskande.
