Edgar Allan Poes sista bok var inte ytterligare en skräckklassiker i stil med ”Huset Ushers undergång” eller ”Morden på Rue Morgue”, utan en prosadikt om universums ursprung och vetenskapens tillstånd. Kombinationen prosadikt och vetenskap väcker säkert viss oro hos somliga, liksom tanken på en skönlitterär författare med naturvetenskapliga ambitioner. Minns bara Strindbergs alkemiförsök.

Ändå finns det något i Poes angreppssätt som påminner om de stora matematikerna. Idéer godtas på grund av sin inneboende skönhet, de ”känns” rätt, man förstår intuitivt att de är sanna – just för att de är enkla, vackra. Skarpa hjärnor brukar förklara sin kärlek till matematiska teorem och hypoteser i liknande ordalag. Dock är den matematiska intelligensen inte tillräcklig, menar Poe, då den bara kan belysa delar av universum: ”Det som inte klart låg inom fysikens eller matematikens domäner föreföll sig antingen obefintligt eller dunkelt” för tänkare som Newton och Laplace.

Som Gustav Holmberg skriver i sitt förord sätter Poe ”fantasin, intuitionen, ja poesin” mot (nästan) hela vetenskapshistorien. Både Aristoteles och Francis Bacon ifrågasätts. För att rätt kunna förstå sin omvärld måste människan våga språnget ut i det okända och inte låsa fast sig vid mikroskopet och dess begränsningar – eller deduktionens och induktionens begränsningar. På så vis är ”Eureka” även en polemisk text. Poe börjar med ett science fiction-doftande inslag: kommentatorer från 2800-talet tittar tillbaka på det mänskligheten sysslade med förr i tiden och fnissar åt deras dyrkan av filosofen Aries Tottel. Även Euklides, Francis Bacon och Epikuros satiriseras. De har alla gjort sig skyldiga till begränsningar av den rymd som ”ibland krymper, ibland sväller, alltefter den varierande energi som fantasin kan uppbjuda”.

Med hjälp av den elastiska fantasin försöker Poe lösa universums gåtor. Han är mycket intresserad av gravitationen, som han ser som ett uttryck för allt skapats inneboende längtan tillbaka till sin ”ursprungliga enhet”, som Holmberg uttrycker det. Universums fulländning och slutpunkt består således i att människor och materia smälter samman ”i ett enda”, och ”för att Gud skall vara allt i alla, måste alla bli Gud”. En ståndpunkt som placerar Eureka nära transcendentalismen, trots att Poe motsätter sig denna rörelse som var mycket livskraftig i Amerika under hans levnadstid.

”Eureka” fick ett minst sagt ljumt mottagande av den samtida kritikerkåren och läsarskaran (fast Poe meddelade att det var den bästa bok han hade åstadkommit), förmodligen för att ingen riktigt kunde komma underfund med hur denna prosadikt skulle läsas.

Den har klassificerats som allt från just dikt till vetenskaplig utläggning, satir och science fiction. Det är en underlig bok som inte lätt låter sig definieras, och det är just i detta den blir intressant. Man kan bara önska att fler poeter och naturvetenskapsmän skulle våga närma sig varandra.