Vad är meningen med livet? Finns det ett efteråt? Vad är godhetens respektive ondskans natur? Har vi någon frihet eller är allt ödesbestämt? Det är frågor som invånarna i Mollison town brottas med vare sig de bor i slumkvarteren i stadsdelen Yok eller i det eleganta Lanceheim. Att invånarna i fråga är mjukisdjur i stället för människor gör egentligen ingen större skillnad. Inte heller att de i stället för att födas ”levereras” till sina föräldrar, eller att döden kommer i form av en chaufför i en röd lastbil. Den som dyker ner i pseudonymen Tim Davys egensinniga fantasivärld har snart vant sig vid att romangestalterna är gjorda av tyg, att vädret är lika förutsägbart som klockan, att gud finns och heter Magnus och att även en orm kan köra bil. På de flesta andra sätt är det ju precis som i vår egen värld. Folk är folk, vare sig de har blod eller bomull i kroppen.

Berättelsen om det inte sällan rätt hårda livet i Mollisan Town består av fyra fristående romaner, som var och en utspelar sig i en av stadens fyra sinsemellan mycket olika stadsdelar. Tre har redan utkommit – den första för fem år sedan, ganska tätt följd av tvåan och trean. Nu kommer den fjärde, ”Yok”, som utges tillsammans med de föregående tre delarna i en enda diger volym på drygt 1200 sidor.

Denna sista del består i sin tur av fyra olika historier, alla mer eller mindre inspirerade av kända sagoberättelser som Askungen eller Anden i flaskan. Vi möter den snygga men korkade manliga fotomodellen som faller för gangsterkungens dotter, popstjärnan som börjar tvivla på sin egen begåvning, den hunsade geckoödlan som utan att ens försöka blir uttagen till tv:s stora programledartävling samt haren Vincent, som efter en lovande karriär som arkitekt bokstavligt talat blir förlamad av depression.

I diverse biroller återser vi dessutom några av gestalterna från tetralogins tidigare delar – själv gläds jag särskilt åt att den knarkande bögen Sam Gasell till slut tycks ha fått rätsida på tillvaron.

Precis som i Tim Davys första tre böcker är det även denna gång själva utanverket som är det mest givande. Romanseriens bärande idé är lika originell som underbar och Davys fantasi och uppfinningsrikedom är det sannerligen inget fel på. Han eller hon tecknar sina gestalter med humor, lekfullhet och en stor dos medkänsla, och fyller sina berättelser med dråpliga detaljer och sorglustiga scener.

Men ändå: om romanens karaktärer hade varit människor och om handlingen hade utspelat sig i en helt och hållet mänsklig värld skulle själva idéinnehållet genast framstå som precis så platt och ytligt som det faktiskt är. Detsamma gäller prosan, som trots sitt driv och sin formuleringsglädje aldrig riktigt höjer sig över det habila. Men som lättsmält och annorlunda underhållning duger böckerna alldeles utmärkt.

Frågan om vem som döljer sig bakom författarpseudonymen har känts allt mindre intressant allt eftersom tiden har gått sedan den första titeln i serien gavs ut. Då gick spekulationerna heta om vilken känd svensk författare – eller förläggare – som hade gömt sig bakom det engelskklingande namnet, men nu undrar jag om någon längre bryr sig. Betydligt roligare är det att fråga sig vem guden Magnus egentligen kan vara. Kanske är han en liten pojke som likt en gud styr och ställer över gosedjuren i sin barnkammare. Eller så är det inte svårare än att han är författaren själv, den som med oinskränkt makt råder över sitt romanuniversum. Gud som författare och författaren som gud alltså – alls ingen originell tanke, men likväl rätt trivsam att fundera kring.