Till Hjalmar Söderbergs mästerverk inom det korta formatet bör utöver historietter som ”En herrelös hund” och ”Pälsen” tilläggas ”16. Kd3–Kf6” och ”29. Kf8–Ke6”. Detta framgår av boken ”Hjalmar Söderberg och schackspelet” av Jesper Hall. Nämnda tillägg är nämligen så kallade schackproblem där man i en given position ska finna den snabbaste (och oftast finurligt utformade) vägen till matt.
Vad som också framgår är att detta var långt mer än bara förströelse för Söderberg. Enligt den expertis Hall lutar sig mot i sin intresseväckande framställning bör var och ett av den sortens avancerade problem Söderberg skapade – vilket ju var långt före det fanns några datorer som hjälpmedel – ofta ha tagit hundratals timmar i anspråk.
Ett av de nämnda problemen, ”16. Kd3–Kf6”, återkom han dessutom till och laborerade med under flera decennier. Frågan är rentav om något annat av hans verk tagit honom så i anspråk?
Som Hall beskriver det var Söderberg ingen tävlingsmänniska till sin natur: såväl i schackproblemen som i sina många korrespondenspartier mot vännen Ernest Thiel är det något annat som lockar, något som sätter intellektet i rörelse och kanske kan kallas den klara logikens abstrakta skönhet.
Och denna har naturligtvis lockat många andra författare och konstutövare både före och efter honom. Oftast handlar det om schackets utanpåverk; ett kringgärdande romantiskt nimbus, den symboliska överbyggnaden, spelarnas psykologiska karaktärsdrag etcetera. ”Schackspelerskan” av Bertina Heinrichs som kom på svenska i höstas är det senaste exemplet.
Främst av alla torde dock Stefan Zweig kunna sägas stå, som med sin ”Schachnovelle” från 1941 (av en lustig slump publicerad exakt hundra år efter världslitteraturens främsta angrepp på schacket; inledningen till Poes ”Morden på Rue Morgue” i vilken Poe reducerar snillrikheten hos en schackspelare till en fråga om uppmärksamhet) kan locka nästan vem som helst att slå sig ner framför brädet för att ta del av det så stilfullt framlagda mysteriet. För den initierade står det snart klart att det är en dilettants bristfälliga skildring det handlar om – men ur detta uppstår också charmen.
En författare som däremot besatt gedigna schackkunskaper var Vladimir Nabokov. Inte desto mindre känns hans redogörelse för partiet mellan Luzjin och Turati i romanen ”Han som spelade schack med livet” väl så romantisk som i Zweigs fall, blott inte fullt lika fängslande. Partiet liknas vid en symfoni där exempelvis en löpares plötsliga kontroll över den långa diagonalen motsvaras av en klingande sträng och där varje taktisk slagväxling anger ett furioso etcetera.
En stor skillnad gentemot Zweig är dock att Nabokovs roman som helhet rymmer en extra dimension: den är narrativt strukturerad kring ett tänkt schackparti. Måhända fick han idén till detta från gamle Lewis Carroll som i ”Alice i spegellandet” låter handlingen utgå ifrån följande position, med vit vid draget och Alice representerad av bonden.
Vit kan här segra i tre drag (1. Sg3+ Ke5 2. Dc5+ Ke6 3. Dd6#) men Carroll har satt upp premissen att vit först måste göra ett drag med bonden (Alice) varför en längre historia, innefattande elva drag, kan följa.
I både Carrolls och Nabokovs fall måste man dock anstränga sig för att bevara partidrag i åtanke vid läsningen, de i Carrolls fall levandegjorda schackfigurerna till trots. På samma sätt registrerar man knappast att berättelsen i George Perecs ”Livet: en bruksanvisning” hoppar från lägenhet till lägenhet enligt schackspringarens princip om man inte i förväg informerats om det.
Kanske är det ändå hos just Perec och dennes förhållningssätt till skrivandet man finner den mest närvarande valfrändskapen. Perec var medlem i den litterära sammanslutningen OuLiPo – Ouvroir de Littérature Potentielle (ung. Verkstaden för potentiell litteratur) – en krets inom vilken det var populärt att förhålla sig till litteraturen som en form av spel.
Liksom Lewis Carroll hade han en bakgrund som matematiker. Han förklarade sig avundsam de författare som förmår skriva fritt – själv var han tvungen att, likt en schackspelare, förhålla sig till regler av just matematisk stränghet för att frammana kreativiteten. Mästarprovet torde vara romanen ”Försvinna” (bragdartat översatt av Sture Pyk) där han föresatt sig att skriva en hel roman utan att någonstans använda sig av bokstaven e; dessutom på det e-sprängda språket franska. Kort sagt: ungefär lika vansinnigt som det kan tyckas vara att stänga in sin kreativitet på en rastgård omfattande 64 rutor.
Men så vad handlar det hela ytterst om egentligen? Vad fick Hjalmar Söderberg och andra intellektuella och kreativa män (för det är ju oftast män) att lägga ner denna kopiösa ansträngning på att med Zweigs ord ”åter och åter tränga en träkung på ett träbräde in i ett hörn”?
Tja, kanske är det trots allt i denna märkliga eskapism vi finner det verkliga släktskapet. Hösten 1898 skrev Söderberg i en anmälan av bröderna Collijns ”Lärobok i schack”: ”Till lycka för de många, som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.”
För honom själv och många andra torde en dag vid skrivbordet ha kunnat tjäna ett liknande syfte.
