”Intet är bittrare än att i olyckans dagar påminna sig en förgängen sällhet”, skrev sjuåriga Emilia i sitt rutade häfte, en mödosamt nedplitad bokstav i varje ruta. Det var visserligen ett citat men det var av eget val den lilla flickan skrev ner det. Den olycka hon hade upplevt var att detroniseras av ett lillasyskon. Vad skulle bli av ett sådant barn?
Emilia Fogelklou studerade filosofi, psykologi, sociologi och teologi, blev lärare, författare, föreläsare och fredsaktivist. Hon tycks ha varit en i genuin mening karismatisk person, en liten oansenlig människa med mycket stor utstrålning. Sven Lindqvist har i ”En älskares dagbok” beskrivit ett möte med henne som 75-åring – mycket gammal, tyckte unge Sven, men ”precis den som jag hade hoppats att hon skulle vara, bara ännu underbarare”.
Ulrika Knutson ägnade ett kapitel åt Emilia Fogelklou i sin bok om kretsen kring medborgarskolan Fogelstad, ”Kvinnor på gränsen till genombrott” 2004. Nu har hon sammanställt ett urval texter av Fogelklou – essäer, reflexioner, korta berättelser, en predikan – och försett dem med introduktioner som delvis återanvänder material från Fogelstadboken.
Ulrika Knutsons entusiasm är smittande och jag grep mig nyfiket läsningen an, men jag måste erkänna att flera av texterna är svårforcerade. Fogelklou var själv medveten om att hon skrev snårigt och inte var någon lysande stilist. Här finns också ett slags högstämdhet som bara ter sig omöjlig idag, trots att mycket av Fogelklous samhällskritik är helt aktuell. Det är ett språk som inte är gångbart längre. Till svårigheten bidrar att de religiösa erfarenheter som var centrala för författaren alltid har gjort sig bättre i original och inte kan översättas till ord, särskilt inte skrift.
Det mest givande i volymen är de berättande texterna och utdragen ur hennes självbiografiska böcker. Som helhet mer lättillgänglig är nyutgåvan av ”Arnold”, också den med engagerad introduktion av Ulrika Knutson (och här blir stilen snarare alltför hejig: att Arnold la benen på ryggen när det började osa katt känns inte som rätt tonträff om en bruten förlovning i hans ungdom).
Varför boken lanseras med etiketten roman och personerna kallas fiktiva i förordet begriper jag inte. ”Arnold” är en biografisk berättelse om Arnold Norlind, som Fogelklou var gift med från 1922 till hans död i tbc 1929 och fortsatte att leva med hela sitt långa liv. Han framstår som ännu mer helgonlik, ännu mer ljusstrålande än hon själv. Det ska dock påpekas att helgon kan ha humor, och det hade de båda. ”Där rymdes så otroligt mycket glädje i denna gängliga gestalt, som trampade jorden med så lätta fötter.”
I första hälften berättar hon om hans uppväxt och tidigare liv, andra delen skildrar äktenskapet. När boken kommit ut 1944 fick författaren floder av läsarbrev, och senare har bland andra Sven Lindqvist och Ulrika Knutson vittnat om den betydelse ”Arnold” haft för deras egna kärleksliv. Riktigt så tagen blir jag inte men är ändå glad att ha fått göra bekantskap med dessa två osannolika figurer ur verkligheten.
