Bland de namn som för några veckor sedan nämndes i förhandsspekulationerna om kandidater till årets litterära nobelpris var Philip Roth ett av de oftast återkommande. Vad detta kan ha att säga om hans position i den samtida litteraturen bekräftas med all önskvärd tydlighet av den nya bok han i förra månaden publicerade i USA - den andra för i år av hans hand och ännu ett tecken på en starkt uppdriven produktionstakt. Dess titel är Shop Talk, och den återger en rad samtal med författarkolleger som Roth har sökt upp på vitt skilda platser i världen, plus en brevväxling och ett par fylliga återblickar i essäform på de framstående amerikansk-judiska yrkesbröderna Saul Bellows och Bernard Malamuds verk. Vad boken innehåller är alltså enligt dess titel ”Jobbprat”, eller kanske ”Facksnack” om någon föredrar den glosan. Vad detta prat rör sig om är med andra ord huvudsakligen vederbörandes erfarenheter av vad det innebär att vara en seriös skönlitterär författare i dagens värld.
Dessutom handlar det förstås inte så litet om betydelsen av den judiska tillhörighet som är gemensam för flertalet deltagare i dialogerna.
Den förste samtalspartnern är den italienske roman- och memoarförfattaren Primo Levi, överlevande från Auschwitz och därefter verksam som industrikemist. I Sverige är han framför allt känd för romanen ”Om icke nu, så när?”, en förrädiskt underhållande äventyrsberättelse om en skara judiska partisaners kamp mot tyskarna i världskrigets slutskede. Primo Levis liv ändade med ett sannolikt självförvållat fall i ett trapphus ett par år efter Roths sammanträffande med honom i Turin på hösten 1986.
Efter Levis reflexioner, som bland annat rör sig kring hur en färgfabrik kan fungera som inspirerande miljö för en författare - hans äldre kollega Italo Svevo, jude också han, var i åtskilliga år direktör för ett liknande företag i Trieste - , förs läsaren till ett litet nybyggarsamhälle utanför Jerusalem. Där bor sedan ett halvsekel den i Sverige mindre kände Aharon Appelfeld efter att som åttaåring ha lyckats rymma ur det nazistiska fånglägret Badenheim.
Rösten i Appelfelds böcker ljuder enligt Philip Roth ur ”ett sårat medvetande, i ett tonläge någonstans mellan minnesförlust och minne” - en belägenhet som placerar det stoff som berättas ”halvvägs mellan parabel och historia” och rymmer ekon av två äldre mellaneuropeiska diktare, Franz Kafka och Bruno Schulz.
Två yngre sådana kolleger med namn på K, som enligt Roth ”kröp fram under Kafkas skalbaggsvingar” bakom järnridån i ett Östeuropa före sextioåtta - detta alltså med en anspelning på den store föregångarens berömda allegori ”Förvandlingen” - ägnas ett centralt parti i hans bok.
Frågan om hur mycket sådana viktiga nutidsförfattare som Milan Kundera och Ivan Klíma faktiskt har förtryck och publiceringsförbud att tacka för sina konstnärliga framgångar har givetvis en rad tänkbara svar - till exempel vad Kundera i samtalet med Roth säger om romangenren: ”En roman påstår ingenting - en roman söker och ställer frågor... Människors dumhet kommer sig av att vilja ha ett svar på allting, medan romanens vishet ligger i att vilja sätta allting i fråga.”
När samförståndet mellan intervjuaren och hans objekt hotar att bli alltför kompakt - det händer faktiskt - lägger Roth in ett ampert brev från Mary McCarthy som just har läst hans roman ”The Counterlife”, på svenska ”Motliv” (1987). Med uppfriskande ärlighet redovisar hon sin egen förvåning över att boken ”påminner mig så kraftfullt om att jag är kristen, vad jag än gärna vill inbilla mig”. Den andra kvinna som får ordet av den ökände manschauvinisten Roth är Edna O'Brien, som berättar om sitt förhållande till sin store irländske landsman James Joyce - först främlingskap inför ”svårtillgängligheten och maskuliniteten” i ”Odysseus”, med åren en allt starkare förståelse och kärlek till ”den mest underhållande och lysande bok jag någonsin läst”.

De bilder Philip Roth ger av sina stora amerikanska samtida, Bernard Malamud och Saul Bellow, är lika insiktsfulla som tillgivna, och hans kommentarer till deras verk har vad jag kan se knappast överträffats av någon professionell kritiker. Malamud tecknas på ett sätt som ger den stillsamt allvarsamme skämtaren en mycket tydlig gestalt i läsarens medvetande, och Bellows intensiva intellektualism känns nästan fysiskt påtaglig i Roths version av romanfiguren Herzog, ”den amerikanska litteraturens Leopold Bloom”. På sitt typiskt amerikanska vis har Bellow enligt Roth lyckats slå en bro mellan Thomas Mann och Damon Runyon - vilket låter honom ge fritt spelrum åt ”de intellektuella egenskaper som hos författare som Mann, Musil och han själv inte är mindre upptagna av livets skådespel än av medvetandets föreställningsförmåga, av att bringa begrundandet i samklang med det som gestaltas, att hissa upp författarens tänkande ur djupet till berättelsens yta utan att dess mimetiska kraft går till botten”. På så vis förmår Bellow göra sin Herzog till ”en sorts blandning av general Othello och Charles Bovary à la tecknad seriefigur”.
Med sådana formuleringar får Philip Roth gång på gång läsaren att gå till bokhyllan och omedelbart inleda en omläsning - vilket är något som inte överdrivet många nu levande litteraturbedömare är mäktiga.