Det nya millenniets första amerikanska boksäsong får märkligt nog sin prägel av en rad romanförfattare som varit i elden sedan 1960-talet eller ännu längre. Förutom John Updike - vars elegant genomförda prolog till Shakespeares Hamletdrama behandlades i gårdagens tidning - har en hel rad av hans ungefär jämnåriga kolleger sedan årets början hunnit lägga uppmärksammade insatser till sin tidigare produktion. I motsats till Updike ägnar de sig framför allt åt den typ av mentalitetsforskning och analys av samhällsutvecklingen som romangenren erbjuder så speciella verktyg för.
”In America” heter den roman som Susan Sontag har gett ut i denna månad. Den handlar om ett sällskap av polska intellektuella som på 1870-talet emigrerar till USA för att grunda en så kallad falangstär, den franske socialistpionjären Fouriers idealsamhälle, och om hur en av sällskapets medlemmar sedan gör en spektakulär karriär som skådespelerska i det nya landet. Berättelsen ger Sontag tillfälle att analysera förhållandet mellan
europeisk och amerikansk mentalitet och hur de påverkar varandra i samspel och konflikt. Porträttet av den polska aktrisen - som bygger på en verklig historisk person - ger också upphov till essäistiska reflektioner över teaterkonsten.
Även Susan Sontags kollega Joyce Carol Oates bygger på verkliga personer och händelser i ”Blonde”, en så kallad dokumentärroman om Marilyn Monroe, där Oates visar upp liknande ambitioner att genom sin huvudperson säga väsentliga saker om den tid och den värld hon representerar. En betydligt djärvare satsning - stilistiskt och berättartekniskt - är E L Doctorows ”City of God”, där han framför allt vill undersöka om och i så fall hur ett religiöst tänkande låter sig förenas med den moderna världens naturvetenskap, filosofi och populärkultur.
Den sålunda unikt välmatade årgången 2000 kan dessutom visa upp ett nytt verk av USA-romanens obestridde nestor, den snart 85-årige Nobelpristagaren Saul Bellow. I sin denna vecka utkomna men redan i förväg livligt omdiskuterade roman
”Ravelstein” tecknar han ett endast lätt maskerat porträtt av vännen och kollegan Allan Bloom, som år 1987 vann en spektakulär publikframgång med sin kulturkritiska ”The Closing of the American Mind” och som några år senare avled i aids.
Till de här nämnda böckerna får vi anledning att återkomma i större skala inom den närmaste framtiden. Vad som för dagen skall konstateras är att Philip Roth i denna månad har satt punkt för vad han själv betecknar som en trilogi med den amerikanska samtidshistorien som tema. Sviten inleddes 1997 med ”American Pastoral” (på svenska ”Amerikansk pastoral” året därpå) och fortsatte 1998 med ”I Married a Communist”, för att alltså nu ha fullbordats med The Human Stain (361 s, Houghton Mifflin). Att dessa romaner kommer att inta en rangplats inte bara i författarens produktion utan i hela detta sekelskiftes litteratur som sådan vågar man redan nu förutspå.
”The Human Stain” berättas liksom de båda föregående volymerna av Roths flitigast förekommande alter ego, författaren
Nathan Zuckerman, som alltsedan ”The Ghost Writer” 1979 (”Spökskrivaren”, 1980) med jämna mellanrum har fått fylla den funktionen. I denna trilogi har Roth gett honom rollen som ställföreträdande vittne till tre amerikanska tragedier och gestaltare av dessas huvudpersoner - tre män som var och en på sitt vis faller offer för sin samtid och de människor i deras omgivning som blir redskap för en obarmhärtig tidsanda.
I ”Amerikansk pastoral” överraskade den gamle provokatören Philip Roth sina läsare genom att berätta om ”en vanlig hygglig människa” och ganska entydigt ta ställning för den sortens mänskliga egenskaper. Handskfabrikören ”Swede” Levov har med författarens uppenbara gillande lyckats skapa en alltigenom välordnad tillvaro som dock slås i spillror när familjens tonårsdotter i Vietnamprotesternas tecken blir terrorist och råkar spränga en fullständigt oskyldig människa i luften. I grunden hederlig och välmenande är också huvudpersonen i den följande romanen, ”I Married A Communist”, där Roth
företar sin egen genomlysning av McCarthyperioden i form av den sorgliga historien om hur radioskådespelaren och vänsteraktivisten Ira Ringolds liv blir förstört när han år 1948, då det kalla kriget är som kallast, blir svartlistad för så kallad kommunistpropaganda.
Författarens kritik av sin hjältes och hans likasinnades typiska form av naivitet är dock betydligt mera påtaglig än i romanen om den bussige handskfabrikören. Ira Ringold låter sig utnyttjas av krafter som han egentligen borde ha genomskådat och kan därför i lika hög grad ses som ett offer för sin egen närsynta idealism som för dunkla krafter i samtidshistorien.
Den människa som i den nya romanen blir utsatt för sådana krafter är i en viss mening ännu tydligare medskyldig till sin egen undergång. Philip Roth har här hunnit fram till det svåröverskådliga nuet, närmare bestämt år 1998, det år då verkligheten fick människor i USA att börja fråga sig om de blivit alldeles galna ”när de vaknade på morgonen och upptäckte att de under natten, i
ett tillstånd av sömn som fört dem bortom både avund och avsky, hade drömt om Bill Clintons skamlösheter”.
Den egendomligt hysteriska skenhelighet som tycks ha drabbat en hel nation iakttar Nathan Zuckerman på Roths vägnar med hela den ironiska och bitande välformulerade avsmak som man väntar sig av honom. Full av förakt för rättssystemets, den moderna medieoffentlighetens och skvallergemenskapens reningsritualer och formler för fördömande upplever han det nationella skådespelet som en version i väldig skala av ett socialt miniatyrdrama som pågår i hans egen närhet. I detta spelas den tragiska huvudrollen av hans gode vän Coleman Silk, en äldre professor i klassisk litteratur som råkar ut för den politiska korrekthetens tyranni. Som dekanus vid sitt college begår han ett ödesdigert misstag: när han kritiserar vissa studenter för deras bristfälliga närvaro vid föreläsningarna råkar han kalla dem ”spooks”, det vill säga ”spöken”, utan att tänka på att de är svarta och att just det ordet är ett gammalt
skällsord för neger.

Alltså blir han omedelbart anklagad för rasism, och en feministisk professor i franska - ett av de elaka porträtt som ger näring åt Roths solida rykte som kvinnohatare - blir Silks nemesis. Han och Delphine Roux har avskytt varandra från första stund, i synnerhet sedan hans elever genom henne har börjat klaga på att hans föreläsningar om Euripides ”saknar feministiskt perspektiv”. Detta får Silk att förklara för henne att varje försök att undervisa ”den dummaste generationen i Amerikas historia” är detsamma som att gå uppför Broadway och prata för sig själv, ”med den skillnaden att alla de arton personer på gatan som hör en prata för sig själv sitter i klassrummet. Dom vet liksom ingenting”.
Saken blir ingalunda bättre av att det finns något hos den gamle professorn som påminner den unga kollegan Del- phine om hennes barndom och som ger nytt liv åt det brådmogna barnets rädsla för att bli genomskådad, kombinerad med samma brådmogna barns rädsla för att inte bli sedd. ”Rädd för att
bli avslöjad, intensivt angelägen om att bli sedd - där har ni ett riktigt dilemma.”
Den 71-årige Silk tvingas avgå och den personliga katastrofen närmar sig raskt. Till denna bidrar inte minst hans kärleksaffär med en hälften så gammal städerska på colleget, den av livet hårt hanterade men obrutet vitala Faunia Farley. Hon har förlorat sina två barn i en lägenhetsbrand som hennes man, Vietnamveteranen och psykopaten Les, skyller henne för att ha vållat. Det är Faunia, inte professorn i de grekiska ödesdramerna, som får uttrycka den syn på vad det är att vara människa som förklarar titeln på Roths roman - ”the human stain”, den befläckelse som är det djupast mänskliga: ”Vi lämnar ett spår, ett avtryck av orenhet, grymhet, missbruk, misstag, exkrementer, säd [. . .] vi har inget annat sätt att vara till.”
Det kärlekspar som Philip Roths fantasi har skapat för att gestalta den sexuella sidan av denna människovarandets kärna kan naturligtvis se ut som en litterär konstruktion, en bara alltför perfekt
formulerad hypotes: att de totala motsatserna skulle ha en benägenhet att förenas i tecknet av en gemensam förtvivlan. Men hans prosakonst är sådan att läsaren trots allt låter sig övertygas när det omaka paret dansar i natten till Tommy Dorseys band och Frank Sinatras mjuka croonande. ”Vilka är de nu? De enklast tänkbara versionerna av sig själva. Essensen av enskildhet. Allt smärtsamt koagulerat i passionen [. . .] Inget i livet frestar dem, inget i livet hetsar upp dem, inget kan dämpa deras hat till livet som denna intimitet. De är den katastrof som förbinder dem [. . .] när de dansar spritt nakna rakt in i en våldsam död.”
När både Faunia och professorn möter denna våldsamma död, i en bilolycka under egendomliga omständigheter, blir Zuckerman övertygad om att Faunias psykotiske man har mördat dem. Något entydigt svar på hur det egentligen förhåller sig med den saken får man inte genom den laddade konfrontation som Roth låter sin berättelse utmynna i, men den ger ett minnesvärt bidrag till
1900-talslitteraturen med ännu en obevekligt påträngande realistisk bild av vad kriget i Indokina faktiskt gjorde med en stor mängd unga amerikaners psyken.
Professor Coleman Silk som under hela sin akademiska bana har levt med de klassiska grekiska tragedierna bär emellertid på en större och mer livsavgörande hemlighet än sina erotiska mellanhavanden med fel sorts partner. Anklagelserna mot honom för rasism kan nämligen märkligt nog sägas vara berättigade, fast på en sorts spegelvänt vis: Silk visar sig vara född i en ”färgad” familj, fast hans hudfärg är så ljus att han kan passera som vit när han lyckats komma in på college. Han gifter sig med en judinna, och ingen i omgivningen tror något annat än att också han själv är judisk.
Med sitt sällsynt välutvecklade sinne för historiens ironier låter Philip Roth en av berättelsens afroamerikaner påpeka att det inte bara är personer utan också nationer och problem som förändras med åren. År 1953 var det självklart fördelaktigt för en medlem av den färgade
medelklassen att som Silk ”byta ras”, i de fall där så var möjligt - lika ofördelaktigt som det skulle vara i dagsläget: ”Är man i dag en intelligent neger av medelklass och vill att ens barn ska få gå i de bästa skolorna och tilldelas alla de stipendier som de kan behöva, så skulle man aldrig drömma om att gå ut och säga att man inte är färgad [. . .] Hur ljushyad man än må vara, så är det numera fördelaktigare att inte göra det.”

Det mesta i Roths kritik av detta samhälle, dess idealbildning, dess åsiktskonformism och dess dubbelmoral, är stimulerande att läsa genom den vrede och den humor som genomgående färgar textens diktion. Som språkrör för sin upphovsman kan Nathan Zuckerman den här gången utan tvivel emellanåt låta som en kverulant av det mindre originella slaget - till exempel när han betraktar sin gamla hembygd i New Jersey och vilka följder programmen för så kallad ”stadsförnyelse” har fått för dess samhällen, de forna småstadsgemenskaper där skyskrapor och motorleder nu har plånat ut hela
kvarter och med dem alla de småbutiker och biografer och hantverksbodar som gav samhället liv och karaktär - ”innan allting förändrades, innan dom slutade dela ut amerikanska konstitutionen till eleverna i avgångsklassen, innan dom blev tvungna att börja med stödundervisning i läroverken för att ungarna skulle få lära sig vad dom egentligen skulle ha lärt sig i folkskolan”. Men vem kan egentligen påstå att kritiken är orättvis, eller att den inte äger full och förfärande giltighet i större delen av den så kallade civiliserade världen?
De många veteranernas uppmarsch i det nya årtusendets upptakt kan alltså lätt ge ett intryck av att en sorts kulturkonservatism har börjat växa sig stark inom USA:s litteratur. Rent kvalitetsmässigt tycks detta dock inte vara något att beklaga - i varje fall inte än så länge.