När brottsfrågor diskuteras på tv är han nästan alltid där: Leif GW Persson, grå kalufs, rutig flanellskjorta och jägarväst. Med sin släpiga stämma säger han precis som det är. Denne professor i kriminologi och succéförfattare uttrycker sig knappast som en intellektuell. Men så började han också någon helt annanstans, som ett av få arbetarbarn i kvarteret ”Nävv Jorkk” på Gärdet. Hur han tog sig från en miljö till en annan, och vad denna förflyttning betytt för honom, är vad ”Gustavs grabb” handlar om. Klassresan började som en idé hos pappan, ende sonen skulle kostas på. Femåringen blev visad läroverket och fick höra att det var här han skulle bli ingenjör.

Som framgår av titeln är pappa Gustav, grovarbetaren som var med och byggde Stockholms tunnelbana, den tongivande föräldern. Mamma Margit, hemmafrun som manipulerar familjen med sin hypokondri, tecknas inte som någon förebild. Förhållandet till henne är minst sagt komplicerat, ja, rent av hatiskt.

Leif GW Perssons uppriktighet är befriande, han slätar inte över och lindar inte in, utan går rakt på. Han delar ut kängor där de behövs, utan att överdriva. Samtidigt hymlar han inte med att det är hans berättelse. Det finns en tydlig röst, ett eget språk.

Jag uppskattar också det anekdotiska. Raketosten som står på middagsbordet i månader för att inget ska förfaras; han vann den när han färglade en ko åt Mjölkcentralen. Småskolefröken som inte tål lukten av arbetarbarn, och ser till så att grabben inte flyttas upp en klass fast han har kunskapen för det. Att få tjuvkika in i ett helt liv. Kvinnosynen och det utsvävande levernet. Geijeraffären som leder till att han åker till jaktstugan och sticker gevärspipan i munnen. Dock utan att skjuta.

Det är gripande och underhållande, men det är det här med klass som väcker funderingarna. Att det egentligen inte problematiseras. Vad är klass? Nu känns den frågan nästan omöjlig, men var det verkligen så enkelt för sextio år sedan? Det blir nästan svart mot vitt. Överklassbakgrund lyfts fram som något som ger bildning och självkänsla, det är bra, eftersträvansvärt. Att ha pengar så att man kan göra precis som man vill. Men arbetargrabben som kommer upp sig kan aldrig riktigt höra till, det svarta förblir ett hål i honom som ger rotlöshet och ångest. Leif GW Persson dämpar ångesten med mat och alkohol.

Är verkligen klass det enda som definierar en människas värde? Man blir ju knappast lycklig bara för att man råkar vara född överklass. En sådan bakgrund kan leda till ett helt knippe ångestproblem.

Så vad återstår? Den upplevda rotlösheten, som är intressant för alla som varit med om någon form av förflyttning, oavsett om det är över socioekonomiska eller geografiska gränser. Lindegrens ”Verklighet störtad … utan Verklighet född” används för att illustrera detta. Men jag har svårt att acceptera att det bara skulle handla om förflyttningen. Det känns som att personligheten är minst lika viktig. Leif GW Persson är utan tvekan en smart människa av den iakttagande typen. Förmodligen hade han mått risigt även utan klassresan. Det finns dessutom en annan händelse som formar honom, arbetsolyckan som pappa Gustav är med om och som lika gärna kunde ha dödat honom. Tryggheten försvinner. När som helst kan vad som helst hända.

Och i slutändan: kanske är alla de här funderingarna irrelevanta. Persson upplever klassresan som otroligt definierande, och berättelsen är ju hans. Kanske ska den bara få vara just det.