Känner månen sig ensam när den åker på sin bana runt jorden? I Emma Virkes debutbok som bilderboksförfattare, skriver huvudpersonen Moa ett brev till månen och väntar sedan otåligt på svar. Kommer månen att bli glad? Hur många frimärken behövs det för att brevet ska komma fram? Och vad händer när Moa får veta att hon får åka till månen med en riktig rymdraket?

Sedan bland annat Jules Vernes klassiska ”Från jorden till månen” kom 1865, har månresor varit ett populärt litterärt motiv och är det fortfarande inom barnlitteraturen. De senaste åren har genren undersökts på nyskapande sätt i den chockerande norska bilderboken ”Det første barnet på månen” av Bjørn Arild Ersland och LarsM Aurtande (2009), och i Joar Tibergs och Anna Höglunds poetiska ”Månen blev rädd” (2010).

Även om själva motivet inte är särskilt nyskapande behandlat i ”Brevet till Månen” är bilderboken en av årets intressantaste. Virkes personliga och uppfriskande bildspråk kompenserar för den annars ganska tunna historien. Förra året vann hon Natur & Kulturs illustrationstävling för sina bilder till Eva Lindströms ”Mops” och även här är de originella och lekfulla bilderna den stora behållningen.

Bokens lek med gränserna för fantasin och verkligheten speglas i bildernas luftiga kollageteknik där inskannade material liksom vardagliga föremål som leksaker, pärlhalsband och russinpaket samspelar med de känsliga, lätt naivistiska linjeteckningarna. Och när Moa får åka iväg till månen, ivrigt påhejad av mamma och pappa i tv-soffan, ser raketen ut att vara byggd av färgglada mekanodelar.

Huvudpersonen skildras dessutom med ett befriande personligt utseende och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Hon kläs först i en flickig volangkjol med puffärmar och prinsesskrona och senare, lika naturligt, i en astronautdräkt. Det är ett intressant porträtt av ett bestämt och modigt barn med mycket fantasi och stora drömmar.