När Rufus en dag kommer hem upptäcker han att hans ödla, Wasabi, har dött. Den ligger på terrariets botten, tyst och alldeles stel. Rufus begraver Wasabi och promenerar sedan i den nattliga staden utan att kunna sova. För att inte gråta kniper han så hårt med ögonen att han faller ner i ett hål och hamnar i underjorden – i dödens rike.

Han möter den trehövdade hunden Kerberos, som i grekisk mytologi vaktar dödsriket, liksom underjordens färjkarl, som här heter Karin och är klädd i synnerligen odramatiska gula galonkläder. Efter möten med allehanda döda (men vänliga) varelser, hittar Rufus sin ödla, som är sig lik och till och med ser lite grönare ut än tidigare.

Jöns Mellgrens fjärde bilderbok ”Rufus i underjorden” handlar om att hantera att döden träder in i ens liv. Det är en humoristisk men också sorglig berättelse som inte erbjuder några enkla lösningar. Rufus förstår att den som har dött aldrig kan komma hem igen utan nu finns på en annan plats.

Texten är lättsam och rolig men blir stundtals korthuggen. Likaså fungerar samspelet mellan text och bild i varierande grad. Styrkan i berättelsen är emellertid ett personligt och effektfullt bildspråk, liksom en läcker kolorit i svarta, lila, gröna och gråa nyanser.

Att Mellgren även har arbetat med animerade filmer speglas i illustrationerna. I sina kortfilmer konstruerar han världar av papper och kartong som påminner om utvikbara pop up- eller teaterböcker.

Även i ”Rufus i underjorden” byggs dödsrikets fantasifulla grottor och valv upp i närmast kulissliknande, labyrintiska former som för tankarna till Tove Janssons klassiska bilderbok ”Hur gick det sen?”. Detta spel med ytor och färger är en spännande visuell utgångspunkt, som Jöns Mellgren förhoppningsvis kommer att utveckla vidare i sina kommande bilderböcker.