Det första urvalet av Kjell Espmarks poesi publicerades 1987, i volymen ”Den motsträviga skapelsen”. Sedan dess har Espmark skrivit ytterligare fyra diktsamlingar, men framför allt har han ägnat sig åt prosa och publicerat en lång svit av romaner om korruption och demoralisering i samtidens Sverige.
Emellanåt har han därtill skänkt oss nya litteraturvetenskapliga verk, bland annat om Harry Martinson. Espmark är den före detta professorn vid Stockholms universitet som inte slutade när han gick i pension utan lugnt har fortsatt med sin vanliga verksamhet, som om ingenting har hänt.
Och som om åren inte har gått. I år blir han 80 år gammal. Förmodligen känns alla de där åren i kroppen, men i hans texter märker man inte av någon avmattning. Det märkliga är att Espmark för bara några få år sedan, 2007, gav ut en diktsamling med epitafier, ”Vintergata”, som är det bästa han har skrivit – och den bästa diktsamling som någon svensk poet hittills har givit ut under 2000-talet.
Nu kommer ett nytt urval, under titeln ”Det enda nödvändiga”. Volymen innehåller hela ”Vintergata”, medan dikterna ur de tidigare samlingarna har blivit färre än förra gången. Förordet är skrivet av Aris Fioretos. En efterskrift av poeten själv är bifogad.
Liksom 1987 är det Espmark själv som har gjort urvalet: ”Och det jag denna gång vill presentera för min publik är sådana stycken jag själv upplever som mina starkaste. Bara den senaste samlingen, Vintergata, återges i sin helhet.”
Detta är rimligt, samtidigt som det tyder på att vi här inte har att göra med något bokslut eller definitivt urval. Det är helt enkelt ett urval som gäller nu och därför ska betraktas som rykande färskt. Det ska läsas just i ljuset av att Espmark med sin ”Vintergata” nådde en höjdpunkt i sitt lyriska författarskap och att denna diktsamling ännu ligger och skälver i sin enorma intensitet.
Boken avslutas med två nyskrivna diktsviter, den ena av dem tillägnad Horace Engdahl och den andra Anders Olsson, vilka båda en gång var Espmarks elever vid Stockholms universitet och numera är hans kamrater i Svenska Akademien.
Diktsviten till Engdahl är tillmötesgående i så måtto att den hyllar ”fragmentet” och tycks återge en del formuleringar ur Espmarks egen poesi, men utspridd i skärvor och i ordsekvenser som någon annan måste fylla i, kanske en efterföljare, någon som förstår. Den är dedicerad ”Till Horace – för ifylln”. Det gör att man kanske kan hoppas på att fortsättning följer.
Till Anders Olsson vänder sig Espmark mer ifyllt och explicit, mindre skämtsamt men också mindre personligt. Det är i en diktsvit som ger ord åt människans utsatthet och svåra predikament under solen.
