Långtradarchauffören Jack, hans fru Sanna och den tidvisa älskarinnan Lea känner vi igen från David Ericssons tidigare romaner. I hans nya roman Svart marmor känner vi också igen deckaranslaget från den förra boken ”Taxfree”. Den här gången kommer Jack och Lea ett gåtfullt ordenssällskap på spåren, ett sällskap som arrangerar bisarra tillställningar där unga kvinnor utsätts för olika slag av sexuell förnedring. Naturligtvis har sällskapet förgreningar långt upp i den samhälleliga hierarkin.

Så långt inga överraskningar. Även David Ericsson erbjuder en stunds konspiratoriskt strunt kamouflerat till samhällskritik.

Men ibland bränner det till. Då blir vi osäkra på om det som tycks ske verkligen sker, eller om det blott är spöken framkallade i Leas och Jacks alltmer överhettade hjärnor. Då får texten en hallucinatorisk kvalitet, och läsaren befinner sig plötsligt på ett gungfly. Den trygga förståelsen av skeendet hotas. Kanske handlar boken trots allt om något helt annat.

Tyvärr fullföljer inte David Ericsson de möjligheter som han själv antyder. Efter ett ögonblicks svindel vaggas vi på nytt in i den ack så förutsägbara konspirationsteorins trygga lunk. Då reduceras bygget till ett pekoral, tekniskt som tematiskt. Det som kunde skapat ett erfarenhetsbrott i texten suddas ut, och romanen blir en studie i sin egen feghet.

Det är synd, eftersom David Ericsson både har ett språk och en erfarenhet att förmedla. ”Som i en långsam blues rullar bilen norrut”, skriver han och fortsätter sin beskrivning av färden på en mjukt rytmiserad prosa fylld av pregnanta iakttagelser. Han kan också avvinna dieselångorna oanade lyriska kvaliteter.

Det är sådant som gör David Ericsson till en personlig röst i den samtida svenska prosan. Han ger det vardagliga slitet en säregen lyster, men utan att det förtar skärpan i den kritiska genomlysningen. I det ligger spänningen, inte i en illa tänkt och slafsigt genomförd konspirationsintrig.