”Poetens ämne är naturligtvis inte språket utan världen”, skriver Per Helge i sin reflekterande och kåserande prosabok ”I en så långsam trakt som vår” (2006). Och han tillägger: ”Varför, dessutom, skulle en tid som kännetecknas av alltmer långtgående fragmentisering mötas med ett språk i splitter och fragment? Vem skulle sträva efter syntes och sammanhang om inte diktarna?”
På ett lite gammaldags vis har diktaren för Helge ett uppdrag: att i en trasig tid ”sträva efter syntes och sammanhang”. På sin hemsida utvecklar han sin poetik: ”jag är ingen experimentator, inte en avantgardistisk språkrevoltör, heller inte någon postmodernistisk ironiker, utan snarast en traditionalist”.
I sin nya diktsamling ”Landskapelser” hoppar Helge själv ovanligt ystert över de språkliga skaklarna i den vitsiga titeln, som dock knappast är det mest lyckade i boken. Kanske syftar han därmed på bokens utsökta och mer eller mindre landskapslika gouacher av Sture Meijer som tycks ha inspirerat till åtminstone vissa av dikterna, men en vits är alltid en vits, död vid andra läsningen.
Dikterna har en helt annan sammansatthet och är i allmänhet inte natur- eller landskapsdikter i någon enkel mening. Snarare handlar det om människan som en del av naturen: ”Fåglarna, löven, grenarna. / Deras tystnad omger henne. / Hon tänker inte något särskilt om dem. / De är nu hennes tankar.”
Man kan läsa den och andra dikter i samlingen på minst två sätt: som ett uttryck för ett uppgående i naturen besläktat med mystikerns sammansmältning med något större, eller som bilden av en människa på väg att förlora sin reflexions- och formuleringsförmåga. Rikast blir dikterna om båda aspekterna är aktuella för läsaren i ett slags syntes och omvänd läsart: en människa som söker återupprätta en nästan förlorad minnesfunktion, på geografiskt eller mentalt återbesök i ett halvt bortbleknat landskap. Det händer att Helge tangerar Bengt-Emil Johnson när det namn- och ordlösa varat fyller sig självt som ett formlöst och oformulerat ”det”:
Några ögonblick så djupa att
man drunknar.
Där heter inget något.
Det fyller allt till brädden.
Hon står och rinner nästan över.
Av allt det namnlösa.
Ett ord, dess skugga, rispar henne,
spårlöst.
Det tänkte sig. Sekundsnabbt bort.
Det hette något.
Eller inte.
På sätt och vis blir poetens ämne här minst lika mycket språket som världen; språkets ofullkomlighet i relation till världen, skulle Helge själv kanske säga. Ändå förmår han just genom det reducerade språket och dess vita fläckar i denna och andra dikter i samlingen ringa in och fånga upp sådant som inte låter sig benämnas, utan bara låter sig suggereras fram. Därmed närmar han sig rent av somliga poeter som inte gärna skulle vilja bli kallade traditionalister.
I den nämnda prosaboken tar han till och med vad han kallar den ”modernistiska poesin” i försvar och jämför den med gamla treminuters smalfilmer, som med sina ryckiga klipp och osammanhängande förlopp sällan brukar uppfattas som obegripliga.
Han har prisats för sin hantverksskicklighet, vilket betyder att han då betraktas som en förvaltare av invanda konstgrepp, och i ett alltför språkexperimentellt sällskap skulle han knappast trivas. Men med sin i grunden harmoniska livs- och konstuppfattning levandegör han med varsamma språkliga förskjutningar något som andra bråkar mycket mer och kanske fåfängt för att fånga upp.
