Siri Hustvedts nya roman ”The summer without men” är en på en gång vindlande och tuktad inre monolog. Berättarjagets associationer drar åt de mest skiftande håll, men själva framställningsformen är disciplinerad. Medvetandets tvära kast har ersatts av en mer systematisk minnesvandring. Där kan inte den metafiktiva ironikern Siri Hustvedt låta bli att visa sig. Hon lägger in eleganta textironier, som att tillfälligtvis lämna en flicka som blir alltför självupptagen i väntan på att hon skall komma till saken; under tiden funderar det kvinnliga berättarjaget på något annat.
Det kan vara ett formval som speglar hennes belägenhet. Mia Fredricksens man har lämnat henne för en tjugo år yngre kvinna, hans ”paus” i äktenskapet, som Mia Fredricksen spefullt kallar henne. När hon övergavs gick Mia in i en kortvarig psykos.
Den tuktade karaktären hos hennes minnesvandring kan spegla ett behov att kontrollera ingivelser och impulser. Mia vårdas en tid på sjukhus och går sedan i inre exil i sin uppväxtstad i Minnesota där hon tvingas förhålla sig till tre kollektiv, mer eller mindre kvinnligt definierade.
Det är Mias åldrade mor och hennes väninnor, av vilka den egensinniga textilkonstnären Abigail kommer att stå henne särskilt nära. Abigail visar också Mia sina ”hemliga” alster, textilier som gestaltar en undanträngd kvinnlig historia. Det är grannfamiljen, där småbarnsmamman Lola är i ständiga bråk med maken. Och det är sju unga flickor som Mia undervisar i en sommarkurs i poesi; Mia är själv en måttligt framgångsrik poet.
Denna sommar utan män innebär både självrannsakan och ett uppvaknande för Mia. Vänskapen med Abigail förtydligar den patriarkala ordningens förnekande av kvinnliga erfarenheter, samtidigt som upplevelsen av de unga flickornas utstötning av en kamrat speglar en annan undanträngning, som inte är mindre grym i sin utstuderade hänsynslöshet.
Sommaren ger också Mia tid och nödvändigt avstånd till maken i Brooklyn för att ta ställning till sin roll i äktenskapet med en framgångsrik naturvetenskapsman, vars förnekande av tillvarons icke-rationella aspekter även tvingat in Mia i en vardagslivets undanträngning av det icke mät- eller formaliserbara. Hon frågar kritiskt vem som kan mäta den smärta som vid en given tidpunkt finns i en människa.
Som en del av Mia Fredricksens självuppgörelse och uppvaknande kan vi också se hennes utvikningar om det mesta från biologins förnekande av aphonors orgasmer till Foucaults maktteori och unga flickors språkvanor. Som alltid hos Hustvedt får de essäistiska utvikningarna en närmast aforistisk elegans. Jag njuter också av beskrivningen av flickornas opersonliga språk när Mia hör dem tala sinsemellan, av ”the curious, moronic dialect of Early Female” som är sönderkryddad av satsadverben ”like” och ”so”. Utropet ”Oh my God”, alltför ofta använt även av svenska ungdomar och schlagersångare, kunde ha kvalat in i den ”idiotiska dialekten”.
Siri Hustvedts romaner fascinerar alltid genom sin förening av tankens och formuleringens drastiska skärpa, men också i sin psykologiska och existentiella obönhörlighet. Det gäller även ”The summer without men”, fast den i både syftning och omfång är blygsammare än de större satsningarna ”Vad jag älskade” och ”Sorgesång”.
