Sedan mer än en vecka pågår Occupy Wall Street i städer över hela USA, och det är inte särskilt svårt att förstå varför. Det råder ekonomisk och politisk skymning, och gryningen tycks långt borta. Som av en händelse utgör ockupationen som politisk och social operation ett centralt motiv i Paul Austers senaste roman, ”Sunset Park”, som nu i dagarna utkommer i svensk översättning. Att titeln pockar på att läsas allegoriskt är givet. Det är USA som sådant som åsyftas. Eller delvis. För inom berättelsens ramar anger den en mer specifik punkt: ett hörn av Brooklyn, där fyra av romanens huvudpersoner sammanstrålat för att ockupera ett övergivet hus intill en kyrkogård.
Dessa fyra figurer – Miles, Alice, Ellen och Bing – är förvisso distinkta individer med skiftande historier och personligheter. Men de förenas inte bara av sin brist på laglig bostad, utan också av en verksamhet de delar med Auster: det estetiska arbetet. De är musiker, konstnärer och litteraturvetare på jakt efter en plats i en samtid med begränsat utrymme för deras färdigheter – till skillnad från romanens andra protagonister, Miles mor (skådespelare), far (förläggare) och styvmor (engelskaprofessor), som har en social position och en karriär bakom sig, men som i likhet med den yngre generationen dragits in i en viss vilsenhet.
Auster låter sin roman röra sig framåt stötvis genom att växla perspektiv mellan de olika figurerna. Hemligheter och sorger ur det förflutna, oro över den egna identiteten och längtan efter någon att älska är de generella drivmedlen. De mer konkreta är som hämtade ur en enkät: gay eller straight, konstnär eller mäklare, bra eller dålig pappa?
Dessa frågor moduleras av det bedrövliga tillståndet i landet: sviterna av krigen och finanskraschens ödeläggande effekter. Men snarare än att ge skärpa och realistisk resonans förstärker de ett lite programmatiskt och schablonartat drag i romanen. Inte ens Austers patenterade grepp med oväntade sammanträffanden – alla figurerna ser eller refererar till William Wylers film ”De bästa åren” från 1946, som bearbetar andra världskrigets trauma – förmår punktera detta intryck.
Givetvis är ”Sunset Park” en bok som man slukar snabbt och motståndslöst. Auster är en driven berättare. Och i vissa partier framkallar den bildliga och bokstavliga hemlösheten såväl flyktiga smärtpunkter som en spöklik bild av tillståndet i landet, som när Miles, innan han återbördats till hemmaplan i New York, går runt med sin kamera och dokumenterar de tömda villorna i Florida.
Samtidigt framstår romanen som helhet som alltför tillrättalagd och lättsmält för att lämna några djupare avtryck. Man saknar inte bara en komplikation i skildringen av personer och händelser, utan också gåtorna, svindeln och lekfullheten i den austerska romanen när den är som bäst.
