Hur berättar man en annan människas historia, hur tränger man in i en annan människas liv? Frågan är så grundläggande att de flesta författare förmodligen hoppar över den för att obekymrat bara skriva på. Paul Auster har däremot brottats med problemet i en rad romaner. Han berör ämnet i bland annat ”Det låsta rummet” (som ingår i New York-trilogin), ”Leviatan” och ”Illusionernas bok”. Nu dyker den upp igen i hans senaste roman, Dårskaper i Brooklyn, som utkommer ett par månader tidigare i Europa än i USA - ett tecken så gott som något på att Auster fortfarande är större på vår kontinent än i sitt eget hemland.
Berättelsen börjar en vårdag 2000 och sträcker sig fram till klockan åtta på morgonen den elfte september 2001. Spelplats är de relativt välbeställda Brooklynkvarter i Park Slope där Paul Auster själv bor, en plats han aldrig tröttnar på att utforska litterärt. Och trots att oron
för stundande presidentval, George W Bush och den kristna högern tilllåts sippra igenom här och var, trots antydningar om den kommande katastrofen, är det en märkligt isolerad värld som skildras. Faktiskt precis så provinsiell och innesluten som Manhattans och Brooklyns olika enklaver ofta är, mer som byar än delar av en världsmetropol.
Hit kommer Nathan Glass, en grinig före detta försäkringsagent som efter skilsmässa och canceroperation flyttar hem till barndomens kvarter i akt och mening att söka en stilla avslutning på sitt trista liv. Hans enda nöje är att samla och nedteckna berättelser om mänskliga dårskaper - allt från felsägningar och pinsamheter till grava misstag och felsteg, både egna och andras.
Men den som vistats i Paul Austers universum förut anar genast att ödet har andra planer för den desillusionerade hjälten. Att porten till det nya livet är identisk med ingången till ett litet antikvariat är heller inget som överraskar - gamla manuskript, röriga bokhandlar och udda bokälskare har
alltid legat Auster varmt om hjärtat.

Så när Nathan en dag träder in i den gamle bedragaren Harry Brightmans dammiga affär sitter systersonen Tom oväntat bakom disken. Tom är minst lika uppgiven som sin morbror. Hans lovande akademiska karriär är ett minne blott, och kärleken har han definitivt givit upp hoppet om.
Därmed är bollen i rullning. Nathan, Tom och Harry blir såta vänner. I en nyckelscen diskuterar de drömmen om en fredad zon, en sorts blandning mellan Thoreaus Walden Pond och Poes avskilda fantasirum i essän ”Möblernas filosofi”, en plats där människan kan leva helt på sina egna villkor. De döper den imaginära platsen till Hotell Existens - och det dröjer inte länge förrän stället visar sig finnas i verkligheten, och att det till och med skulle kunna bli deras. Vid det laget har en viljestark liten flicka anslutit sig till sällskapet - dotter till Toms förlupna syster Aurora, som har hamnat i klorna på en nykristen galning och förstås måste räddas hem till släkten. Och allt eftersom
familjen växer och umgängeskretsen vidgas börjar både Tom och Nathan långsamt återfå både lusten att leva och tron på kärleken.

Tro det eller ej, men Paul Auster har gått och skrivit en riktig feelgood-roman. Med den här berättelsen kommer han att kunna erövra drösvis med de läsarhjärtan som tidigare undvikit honom i tron att han är en alldeles för intellektuell och svår författare. Inte så att han plötsligt har övergivit de litterära lekarna, den ständigt pågående undersökningen av slumpens roll i människans liv, de labyrintiska utvikningarna, de många referenserna till husgudar inom film och litteratur (här till exempel Chaplin, Poe, Hawthorne).
Alla de typiska austerska ingredienserna finns med. Inte heller så att han någonsin varit särskilt svårläst. Auster har alltid lyckosamt kombinerat stora frågor med lättflytande prosa, djupsinnighet med underhållning. Men ”Dårskaper i Brooklyn” är inte bara en ovanligt lättillgänglig Auster-roman, den är också remarkabelt gladlynt, ljus och livsbejakande.
Inte hans bästa kanske, men definitivt den trevligaste. En Paul Auster i Nick Hornby-kostym, skulle man kunna säga, och en berättelse som gjord att förvandlas till varm Hollywoodkomedi.

Romanen formar sig efter hand sig till en lovsång till historieberättandets, fantasins och den goda lögnens seger över en platt verklighet. Ordet, både det talade och det skrivna, står för befrielsen och ljuset, tycks Auster antyda, medan tystnad motsvarar mörkret. Mot slutet bestämmer sig Nathan Glass för att inleda ett helt nytt berättelseprojekt - han vill starta ett företag vars verksamhet ska gå ut på att skriva om fullkomligt okända människors liv. ”Vem bryr sig om att publicera biografier över de vanliga, de obesjungna, de alldagliga människor vi går förbi på gatan och knappt ids lägga märke till?” undrar han. Det givna svaret på den frågan får inte plats här, romanförfattare med just den ambitionen är alldeles för många för att räkna upp. Det får räcka med att konstatera att en av dem heter Paul Auster.