Det är tveklöst ett intressant ämne, med en alldeles perfekt spelplats. Ambitionen är det inte heller något fel på. Ändå når inte debutanten Ida Pyk ända fram i ungdomsromanen ”Paris, chérie – så där säger folk, alltså”. Men vi tar det från början. Alva, en gymnasist från Stockholm, har fått chansen att arbeta som modell i Paris en sommar. Ung och naiv möter hon den sjudande franska huvudstaden och den lockande, men många gånger ytliga modevärlden. Hon är helt enkelt en vanlig tjej i en ovanlig värld. Hon ”lever sin dröm”, som det så populärt brukar heta.

Alva går på castings och cocktailpartyn, men också på konstutställningar och poesiaftnar. Hon dricker starkt franskt kaffe och äter varma croissanter. Och naturligtvis träffar hon en äldre fransman, Sébastien, med rufsigt hår och en fäbless för fotografi, konst, litteratur och Serge Gainsbourg. Helt enligt den romantiska skolboken älskar de också på vinden till en bokaffär i Latinkvarteren – medan hela Paris håller andan utanför vindsluckorna.

Ida Pyk räddar delvis berättelsen från att hamna i klichéträsket genom att varva dessa romantiska Parisskildringar med mer realistiska, tillbakablickande Stockholmsskildringar. Här handlar det om föräldrar som skiljer sig, identitetskris och en pappa som är alkoholist. Och det skall i rättvisans namn framhållas att berättelsen har en bra, genomarbetad komposition med flera fina, inte sällan poetiska övergångar.

Ändå blir jag inte engagerad på djupet. Det hade till exempel varit intressant med fler och mer inträngande skildringar från den modellvärld som Pyk själv har varit en del av. Och kontrasten mellan ungdomlig romantik, inkarnerad i storstaden Paris, och vuxenvärldens realism, hade hon definitivt kunnat göra mer av. Nu slutar allt istället i ett rosafärgat skimmer.