Att i början av vårt millenium författa en reseskildring om Söderhavsöarna kan te sig som ett riskfyllt skriväventyr - denna fascinerande världsdel, som genom Gauguins berömda målningar förevigats i det västerländska medvetandet, har under årens lopp gett upphov till otaliga reseskildringar och etnografiska studier, och den har inte sällan klichéartat beskrivits som en paradisisk plats på jorden med en oerhörd attraktionskraft på ”exotismhungriga” turister från världens alla hörn.

I den franske författaren J M G Le Clézios nyutkomna bok Raga. Approche du continent invisible (Raga. Att närma sig den osynliga kontinenten) sammanflätas fakta, fiktion, myter och legender för att kasta ljus både över öarnas stormiga historia och över deras nutida mindre kända sidor. Le Clézio - själv ”nomad” mellan olika kulturer, med starka familjeband till ön Mauritius - har i sitt författarskap på ett nyansrikt sätt utforskat icke
västerländska kulturer och lyft fram deras förbisedda eller mörklagda historia. För övrigt inviger Le Clézios reseskildring en ny serie - ”Peuples de l”eau” (Folkslag vid vatten) - som ges ut av det parisiska bokförlaget Seuil i samarbete med Encyclopaedia Universalis. Ansvarig utgivare för den nya serien är den kände martinikanske författaren Edouard Glissant.

Ön Pentecôte, eller Raga som den heter på apma-språket, är en av de många Söderhavsöarna tillhörande den unga staten Vanuatu (tidigare känd under namnet Nya Hebriderna), som vann sin självständighet 1980. I likhet med andra öar från samma område - Espiritu Santo, Ambrym, Efaté, Anatom - är Raga en ”minnets ö” då den bär tydliga spår av det förflutnas våldsamma härjningar. Hela ögruppen har drabbats av en dramatisk avfolkning till följd av flera faktorer: 1800-talets omfattande sjukdomsepidemier, kolonialiseringen med sina brutala repressalieåtgärder mot öbefolkningen samt blackbirding, ett slaverisystem som mellan 1850 och 1903 medförde
tvångsförflyttning av över 100 000 kidnappade melanesier till bland annat bomullsplantager i det australiensiska Queensland.

Att den kvarvarande befolkningen på den bergiga ön Raga för det mesta valt att bygga sina byar långt borta från havet, högt uppe på den svårtillgängliga platån, beror på att närheten till havet varit en smärtsam, ångestfylld påminnelse inte bara om tsunamis destruktiva krafter, utan också - eller framför allt - om de farliga främmande skepp som en gång i tiden kommit hit från den ”civiliserade” världen. Det förklarar varför öborna har blivit misstänksamma mot det västerländska samhället och vid en viss tidpunkt ”vänt sig bort från framsteg och det moderna livet genom att återgå till det som alltid gett dem kraft: kunskaper om växtriket, traditioner, berättelser, drömmar, fantasi”, berättar Le Clézio.

På Raga lever människan fortfarande i samklang med sina skapelsemyter. Dessa levande myter och öarnas moderna berättelser genomtränger varandra och tillsammans utgör de
kvintessensen av den nya melanesiska kulturen - ”själen av den osynliga kontinenten”. Men Vanuatu är långt ifrån det paradis som man tidigare fantiserat om: likt många andra världsdelar har även denna ögrupp drabbats av globaliseringens skuggsida, en katastrofal aidsepidemi som dagligen skördar många offer.
Det finns dock synbara ljuspunkter i öns nutida historia. En av de dem är Charlotte Wèi Matansuè, en engagerad kvinnorättsaktivist som Le Clézio tillägnar sin bok. Tack vare hennes energiska insatser har den traditionella konsten att göra flätverk väsentligt förnyats, vilket innebär att de i dag självförsörjande kvinnorna på dessa öar uppnått både vissa rättigheter och en betydligt högre ställning i det mansdominerade samhället. Den bild av den polynesiska kvinnan som enligt Le Clézio den ”perverse” Gauguin genom sitt agerande lämnat efter sig - den lydiga, milda kvinnan reducerad till ett enkelt objekt - håller på att förändras.

Uppenbarligen blåser förändringens vindar över Vanuatu. Såren efter
koloniseringens extrema våld har börjat läkas, och läkningsprocessen är märkbar inte minst i landets officiella språk, bislama. I likhet med andra kreolspråk framstår det nyfödda bislama som en form av verbalt motstånd mot det forna kolonialspråket: under dess yta av musikalisk lätthet (ofta förlöjligad av västerlänningar) döljs således öns tragiska historia. Både språket, musiken och konsten hos dessa öbor, som hos de övriga kreolfolken, ger prov på deras ”vilja att göra motstånd” och de visar samtidigt deras ”kapacitet att genomgå förändringar, att överleva samt att återskapa sig själva”. Havets folkslag har uppfunnit inte bara ett eget språk utan också en egen identitet.
Efter hans senaste roman ”Ourania” (2006) kommer Le Clézios förtätade reseskildring ”Raga” som ännu ett kraftprov på lysande berättarkonst. Än en gång visar Le Clézio att han har en exceptionell förmåga att fånga läsaren i sitt magiska universum där mytens poetiska språk genomsyrar verklighetens laddade inslag.
Le Clézios stundtals
rasande tonfall mot koloniseringens barbari riktas också mot den nutida omvärldens likgiltighet gentemot denna världsdel som förblir ”den osynliga kontinenten”. På det viset blir hans reseskildring om Söderhavsöarna lika mycket en spegel av vår egen tid.