I sin mästerliga miniatyr ”Stjärnans ögonblick” lät Clarice Lispector den hastiga åsynen av en kvinna öppna ett liv. Men intrycket dröjde inte kvar, det var momentant. Det tycktes sakna innebörd, men för mannen som såg kvinnan blottade blicken en existens, öppnade en livshistoria: kanske fiktiv, men reell för honom och inom de ramar som blicken öppnade i texten.
Associationen är ofrånkomlig när jag läser Mare Kandres nya roman Xavier, även om hon inte låter en berättare skapa en historia, utan i sin strängt objektiverande text snarare låter det hastiga intrycket skapa mannen, som ser kvinnan. Men det börjar som hos Lispector: en glimt. Mannen som ser kvinnan, Xavier, blir besatt. Han söker desperat efter henne. Han kommer till ett hyreshus. Han går in i lägenhet efter lägenhet. Huset är oöverblickbart, närmast kafkaartat i sin mardrömslikt labyrintiska karaktär.
De människor Xavier möter i de olika våningarna är starkt stiliserade: en förvirrad ung man som skall hänga sig, en grovlemmad arbetare, en prostituerad kvinna, en äldre man och några till. De finns där som katalysatorer för Xaviers alltmer splittrade upplevelse, de växer sällan i egen rätt som gestalter. Det är också typiskt att Xavier inte kan hitta tillbaka till lägenheterna, ett drag som understryker att hans vandring även kan tolkas som en inre sådan.
Ser man den på det sättet, öppnas många dörrar. Dörrar öppnas och stängs också i en omfattning som kan skrika efter freudianskt inspirerade läsningar, men jag är tveksam inför sådana när det gäller författarinnan till den dräpande Freudsatiren ”Quinnan och Dr Dreuf”. Romanen rymmer också talande tablåer som pekar åt andra håll. Xavier blir vittne till en förlossning, skildrad i så drastiska termer att hela romanen skulle kunna läsas som en genomförd gestaltning av förlossningsångest. Han träffar en äldre kvinna som sörjer sin döda dotter. Xavier fruktar att den döda är den kvinna han söker, men han vågar inte se efter:

Men, nej, han var som vanligt för feg, tordes inte, och medan han tänkte allt detta vände han sig om och blickade slött bort mot den stängda dörren -
Han funderade på att gå fram till den och knacka på den, på att öppna den och sticka in huvudet och be om att få en ny chans, men var plötsligt osäker på om det verkligen var från just denna dörr han kommit -

Där blir romanen en parabel över människans valångest. Det uppskjutna eller uteblivna valet blir också ett val, med ett vals alla konsekvenser.
Kandre tecknar också många situationer som ger en pekgest i någon bestämd filosofisk eller psykologisk riktning. Men ingen av dem växer utöver de andra. Mare Kandre balanserar perspektiven och idéerna suveränt, och får dem att samverka till ett överordnat begrepp: en själs utvecklingshistoria. Romanen sluter sig dessutom i ett försonings- eller själsigt mognadstema, men den är också baserad på små överraskningar och förskjutningar. Därför bör jag inte säga mer om det.
I sin abstrakta, stramt stiliserade karaktär
kan ”Xavier” påminna om Mare Kandres tidiga romaner ”Bübins unge”, ”Det brinnande trädet” och ”Aliide, Aliide”. Men även förra årets novellbok ”Hetta och vitt” återknöt till Mare Kandres tidiga teknik, efter hennes satiriska och viktorianska övningar i ett par romaner.
Men det finns också en tydlig skillnad mot de tidiga romanerna. Nu skriver Kandre ut den psykologiska typen. Hon använder ordet ”paranoia” flera gånger om Xaviers upplevelse, där hon i romanen om Aliide lät hela texten bli en illustration av kroppsföraktet, utan att någonsin nämna en klinisk term. På den punkten har hon fjärmat sig från de lärdomar från Virginia Woolf som nog var helt centrala för hennes tidiga böcker. Men det är en randanmärkning, likaså att Kandre använder det abstrakta ordet ”obefläckad” om ett stycke ofläckad hud. Ty i allt väsentligt är ”Xavier” en helt övertygande roman, som formligen strålar av Mare Kandres omisskännliga lys- och suggestionskraft: stilistiskt och idémässigt.