Detta har hänt. För en månad sedan anordnade judiska församlingen i Malmö ett veckoslutsläger för barn mellan 7 och 10 år. Tillsammans med ett antal vuxna vistades de på sin kursgård i Höllviken. Redan första kvällen dök ett tiotal ungdomar upp och skrek ”judesvin” och ”heil Hitler”. Polisen tillkallades men när de anlände hade de försvunnit.

Nästa kväll återvände 20–30 ungdomar, sparkade ner ett staket, uppträdde hotfullt, kastade ägg mot byggnaden och skrek ”judejävlar förstör Höllviken”. Polisen fick tag i några av dem, alla var under 15 år och gick på två lokala skolor. En åklagare kopplades in men eftersom ingen var i straffbar ålder överfördes ärendet till de sociala myndigheterna. Rektorn på en av skolorna, där händelsen diskuterats med föräldrar och ungdomar, menar att främlingsfientlighet har varit en bidragande orsak. Några ville ha det till pojkstreck, men eleverna var fullt medvetna om vilka som gästade kursgården. Dessutom fick Sverigedemokraterna i årets skolval en större andel av rösterna än vid tidigare val på skolan.

Händelsen var ett tydligt utbrott av antisemitiskt grundat hat. Det är inte heller särskilt svårt att förstå den rädsla som spreds bland barnen och de minnen som kan ha vaknat till liv hos en del av de vuxna.

Kära läsare, ni har i antagligen aldrig hört talas om detta. Jag kände inte heller till det, utan läste för första gången om det i en kolumn av DN:s kulturchef Björn Wiman (20/10). Det har nämligen varit ganska tyst (med vissa undantag i Skånepressen och på nätet) om det inträffade trots att det var ungefär vid samma tidpunkt då man började misstänka att en eller flera främlingsfientliga skyttar i Malmö slumpartat sköt mot kvinnor och män med utländsk bakgrund.

Religiösa och etniska minoriteter känner sig inte längre lika trygga i vårt land. Främlingsfientliga handlingar har blivit vanligare, intoleransen har ökat, attityder har förändrats. Av en rapport (baserad på en enkätundersökning av SCB) som Forum för levande historia presenterade i förra veckan framgår att var femte gymnasieelev uttryckte en ”negativ inställning till såväl invandrare, muslimer, judar som homosexuella”. Har historien ingenting lärt oss?

I dag är det 72 år sedan den beryktade Kristallnatten, eller med ett korrektare uttryck Rikspogromnatten. Årsdagen uppmärksammas bland annat med en ny bok på svenska, ”Kristallnatten”. Den är skriven av den norske teologen och etikforskaren Øyvind Foss och redogör detaljerat för hur synagogor, hem och affärer förstördes, hur människor fängslades och i vissa fall dödades under de ödesdigra dygnen kring den 9 november 1938.

I det nazistiska Tyskland var det kulmen på den successiva förnedring av den judiska befolkningen som pågått sedan Hitlers makttillträde. Med sitt välutvecklade sinne för propaganda och folkuppvigling använde sig den nazistiska ledningen av mordet på legationsrådet vom Rath för att organisera ”spontana” utbrott av folkvrede. Judarna var självfallet målgruppen och det föregivna skälet var att den unge juden Herschel Grynszpan skjutit vom Rath på ambassaden i Paris.

Rikspogromnatten har ofta betraktats som en generalrepetition inför Förintelsen. Den fråga som ledande nazister ställde sig var: hur omfattade är den tyska befolkningens stöd för en radikal antisemitisk politik?

Foss konstaterar utifrån själva händelseförloppet – utan närmare försök till djupanalys – att beredskapen var god. På sina håll var nazisterna till och med tvungna att försöka dämpa utbrotten – där man önskade sig ett elegant snitt grep pöbeln till yxa. De här åren var regimen fortfarande känslig för omvärldens reaktioner.

”Kristallnatten” är, såvitt jag vet, den första bok på svenska som utförligt beskriver händelserna i november. Foss åskådliggör hur antipatier och hat på ett ögonblick kan omvandlas till pöbelutbrott. Det är en lättläst bok och skulle lämpa sig som läsning i skolor runt om i landet. Och kanske alldeles särskilt i Höllviken.

Research om Höllviken: Anna Bengtsson.