Rättsläkarens yrke lånar sig tacksamt åt den underhållning som riktar in sig på vår kollektiva fascination av döden och det som omgärdar den. Patricia Cornwells böcker om Kay Scarpetta är förstås den litterära referenspunkt som först gör sig påmind, och i tv-form finns bland annat den engelska ”Tyst vittne” och den amerikanska ”Jordan, rättsläkare”. Att det, som i de ovan nämnda exemplen, gärna får vara en kvinna vid obduktionsbordet, har den författardebuterande rättsläkaren Elias Palm tagit fasta på.
”Corpus delicti” är uppbyggd kring huvudpersonen Ella Andersson, 39-årig rättsläkare med ett förflutet som en dag visar sig ha kopplingar till resterna av en kropp som hittats nedgrävd på en tomt.
Palm förser Ella med en förmögen och frånstötande överklassläkt på moderns sida, en släkt som gjord för att dölja saker under en iskall och välsnickrad fasad. Härvor av till synes sambandslösa trådar nystas upp, och gamla sanningar visar sig vara lögn.
Förutom Ellas egen privata och osanktionerade undersökning ägnas intrigen också åt en hängning med mystiska förtecken, som Palm använder för att lyfta fram hur det dagliga arbetet för en rättsläkare kan se ut. Denna kombination av information och fiktionsbyggande är både begriplig och förväntad, men utgör också ett problem, eftersom skarvarna genomgående blir alltför synliga. De förklarande beskrivningarna av obduktionsmetoder, rättsmedicinska rutiner och allehanda annat yrkesrelaterat, blir aldrig någon riktigt integrerad del av helheten, även om de i sig är intressanta.
Mycket av det som berättas kretsar kring Ella själv; hennes syn på yrket, separationen från pojkvännen, avståndstagandet från moderns familj och den arketypiskt häxliknande mormodern Grete, liksom de ofta återkommande påpekandena om Ellas intelligens, analytiska skärpa och exceptionella personlighet.
Trots det myckna utrymmet kommer karaktärsteckningen inte längre än till ytskiktet och jag blir inte engagerad i de känslomässiga dimensionerna av Ellas utrednings- och utvecklingsresa.
Elias Palms intrig är i grund och botten bra, och bokens andra hälft lyckas hålla tempot uppe betydligt bättre än den första, där den alltför ordrika prosan stjäl både fart och syre. Men trots de många invändningarna tilltalas jag av Palms ambitionsnivå; han vill mycket i sitt första försök, och att resultatet inte håller på alla nivåer är kanske inte så förvånande.
