Den avslutande delen i Leif GW Perssons trilogi med polisromaner kommer ut i dag och heter Faller fritt som i en dröm. Undertiteln lyder, med en tydlig hälsning till Sjöwall och Wahlöö, ”En roman om ett brott”. De två föregående numren var utsökta och raffinerade romanbyggen som kombinerade illusionslös samhällsbeskrivning med bubblande berättarglädje. Intrigerna var komplexa och konspirationerna många. När det nu har blivit dags för finalen blir den självklara frågan om det håller loppet ut.

Det gör det, med vissa reservationer. Hur kan man toppa skildringen av den massiva rättsröta som så mödosamt och kompromisslöst nystats upp i de tidigare delarna? Perssons bud är, kanske inte så förvånande, att i fiktionens form ge sig i kast med det allvarligaste brottet i Sverige i modern tid – mordet på Olof Palme. Redan tidigare i romansviten har ämnet förvisso berörts, men mer antydande och indirekt. Nu är det explicit och rakt på sak.

Fiktionaliseringen av nationella trauman har sina faror. Risken för spekulation är överhängande. I det här fallet blir det onekligen extra tillspetsat med tanke på att författaren också är rikskänd professor i kriminologi. Han kan kanske förväntas sitta inne med en del förbisedda fakta? Är det författarens eller kriminologens version vi får ta del av? Jag rekommenderar det första alternativet.

Det börjar ganska segt. Chefen för rikskriminalen, Lars Martin Johansson, bestämmer sig för att lite grand i smyg börja gräva i Palmeutredningen igen. En handfull betrodda medarbetare invigs, däribland Anna Holt. Gruppens uppgift blir att gå igenom det enorma materialet med nya fräscha ögon. De första hundra sidorna ägnas således åt att ventilera de olika och för alla läsare välbekanta ”spåren”: 33-åringen, Christer Pettersson, kurdspåret, polisspåret. Om man som läsare inte råkar tillhöra kategorin privatspanare blir det träaktigt i överkant. Långa och många diskussioner om gärningsmannens alternativa flyktvägar varvas med närläsningar av ballistiska rapporter och vittnesutsagor. Här verkar polisprofessorn snarare än författaren föra pennan. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Men så plötsligt sätter det fart, symptomatiskt nog när romanseriens riktiga rötägg gör entré – den oförbätterlige kriminalkommissarien Evert Bäckström. Maken till osympatisk figur får man leta efter (och det saknas inte precis konkurrenter i Perssons trilogi). Denne Bäckström förkroppsligar alla dåliga sidor hos människan i allmänhet och poliser i synnerhet. Hans fördomsfullhet är gränslös. Den fullständigt verklighetsfrämmande och grandiosa självbilden likaså. Han är sniken och cynisk, samt sexist, rasist och homofob in i minsta atom.

Bäckström är sanslöst underhållande porträtterad, vilket säger en del om Perssons yrkesskicklighet. Trots att Bäckströms huvudkandidat som gärningsman på fullt allvar en tid tycks vara en viss ”Janne Gilljo” lyckas han motvilligt och osannolikt nog förse den nya gruppen med en del avgörande ledtrådar.

Med tanke på den skoningslösa kritiken av polismakten i föregående romaner är det kanske inte så konstigt att intrigen sakta men säkert fastnar för just polisspåret. Spänningen stiger i takt med att tidpunkten för demaskeringen av gärningsmannen faktiskt verkar närma sig. Mer än så ska inte avslöjas. Man kan fråga sig om lösningen känns trovärdig i förhållande till det verkliga brottet. Men inom kriminalfiktionens ramar är det en suggestiv och engagerande final på en trilogi som måste karakteriseras som ett veritabelt kraftprov med få motstycken i detta land.