Under 1700-talet blev romanen och novellen allt populärare litterära genrer. I synnerhet romanen utvecklades till en både underhållande och intellektuell mötesplats, vars innovativa experimenterande med stilar och berättargrepp gav upphov till en brokig flora av texter i vilka man finner, bland mycket annat, äventyrsskildringar, sagomotiv, psykologiska porträtt, filosofiska och religiösa betraktelser samt erotiska pikanterier. Ett tidstypiskt men svårklassificerbart exempel ur den franska litteraturen är Jacques Cazottes kortroman ”Den förälskade Djävulen”, utgiven 1772 och, med ett omarbetat slut, 1776. Trots ett spektakulärt innehåll och viss ryktbarhet som esoterisk roman har den tidigare inte funnits tillgänglig i svensk översättning.
Flyhänt skildrar författaren hur romanhjälten, tillika berättarjaget, Don Alvare de Maravillas av nyfikenhet och trotsig djärvhet ingår ett slags djävulspakt. Djävulen manifesterar sig i detta fall som den intagande kvinnliga pagen Biondetta, vilken frestar Alvare med sin kärlek. Dragkampen mellan Biondettas lockande sensualism och Alvares av plikt formade dygd tar plötsligt slut när Alvare återfinner sin mor och av hennes läkare får rådet att gifta sig med en ärbar kvinna med ”himmelska behag och talanger”, ty då kommer han att vara skyddad mot Djävulens frestelser.
Cazotte kom under åren efter publiceringen av sin roman att intressera sig för ockulta tankegångar. Den franska revolutionen betraktade han som ett verk av Satan. Vid en omtalad, men troligtvis apokryfisk, middagsbjudning 1788 förutsade han hur de närvarande gästerna i en snart förestående revolution skulle dö, vilket också blev Cazottes eget öde – han giljotinerades 1792, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Med tanke på hans senare idéer har kritiker stundom frågat sig om inte även ”Den förälskade Djävulen” ska tolkas i ockultismens anda.
För en modern läsare, van vid lekfulla tvetydigheter i den postmodernistiska litteraturen, är de eventuellt esoteriska inslagen kanske mindre intresseväckande än den skissartade, och till sina delar splittrade, gestaltningen av Alvares andliga och psykologiska slitningar, vilken inbjuder till alternativa tolkningsmöjligheter. Till romanens egenartade karaktär bidrar inte minst Biondettas skiftande, som det verkar, könstillhörighet samt de motsatspar – dröm/verklighet, omedvetet/medvetet och frestelse/dygd – som Cazotte skickligt gör bruk av.
I sin numera klassiska studie ”Introduction à la littérature fantastique”, anför Tzvetan Todorov ”Den förälskade Djävulen” som själva urtypen för en fantastisk berättelse, det vill säga en berättelse i vilken läsaren svävar i ovisshet om huruvida det texten skildrar är verkligt eller inte. Det är därför inte förvånande att sentida ”svarta romantiker”, som E T A Hoffmann och Théophile Gautier, har tagit intryck av Cazottes roman.
Djävulens uppenbarelse i form av en kvinna för naturligtvis tankarna till det vanliga motivet om kvinnan som farlig förförerska i både tidigare och, framför allt, senare litteratur. Det är emellertid inte oproblematiskt att förstå Biondetta som femme fatale, eftersom hon snarare är tilldragande feminin än farligt demonisk.
I tider då den tryckta boken vanemässigt förklaras död har det nystartade förlaget Malört vågat satsa på en vackert inbunden utgåva, rikt illustrerad med fantasieggande teckningar från 1800- talet. Boken innehåller också det ursprungliga slutet, ett efterord av Cazotte själv samt Gérard de Nervals presentation av författaren från 1852 (i Henrik Johnssons översättning). Religionshistorikern Per Faxneld har skrivit en initierad introduktion och försett boken med noter. Ansträngningarna att göra en tilltalande produkt stannar dock inte vid detta: en dubbel-cd med popmusik inspirerad av romanen medföljer också i en elegant förpackning.
