Vi lever i de rena underklädernas tid. Det glömmer man lätt. Ännu för hundra år sedan kunde tjänsteflickor på landet låta sig nöja med att byta varannan vecka, och nytvättade lakan var en lyx att rulla sig i var tredje månad eller så, fastän pigorna som regel sov två i samma säng. Hur ofta drängarna bytte kalsonger törs man knappt ens tänka på. Löss och längtan bort; en svunnen tid, så märkligt främmande. Eller?

Det var i maj 1914. Den för Sveriges ekonomi så olyckliga utvandringen till Amerika pågick fortfarande, när så en vacker dag SvD-journalisten Ester Blenda Nordström (1891–1948) fick för sig att undersöka närmare varför så många unga kvinnor bröt upp och drog så långt bort de bara kunde. Boken hon skrev den sommaren – ”En piga bland pigor” – blev hennes litterära genombrott.

Jag är förälskad i Ester Blenda. Har varit länge. Det är något med den bruden. Detta sagt som en varning; i hennes fall är jag som kritiker fullkomligt värdelös. Jag hittade henne på Kamtjatka, där hon gifte sig med entomologen René Malaise, 1925. Hon jobbade som fotograf då, och var en jävel på att köra hundspann. Hennes bok om det äventyret, ”Byn i vulkanens skugga” (1930), är underbar. Kort därefter tystades hon av en stroke och föll i glömska.

Ingen är därför gladare än jag när nu Bakhåll åter ger ut hennes pigreportage. När det begav sig trycktes boken i många upplagor och vållade heta debatter; ändå har den länge varit svår att få tag på. ”En piga bland pigor” är en klassiker i skymundan, mest bekant för Ester Blendas arbetsmetod, den som en mansålder senare tysken Günther Wallraff råkade få uppkallad efter sig. Hon skaffade sig helt enkelt falsk identitet och tog jobb som piga hos en bonde i Sörmland.

Hon mjölkar och städar och bakar och tvättar och spöar de bortskämda barnen, bär vatten och bistår vid slakt, lever på sill och potatis och dansar med drängar på logar och ”känner doften av våren som är utanför, ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner som gått över och mildrats i moll”. Och, ja, man kan läsa denna bok bara för stilen. En sten kan bli förälskad i den.

Det fina med detta i grunden politiskt radikala reportage är att författaren är en komplex människa som ser inte bara slavdriveri och dumhet, utan också kamratskapen och annat som trots allt gör livet på landet värt att leva. I en berömd passage från den där logdansen just, landar hon i en önskan om att vännerna från Stockholms mondäna tangopalats om så bara en enda gång finge uppleva detta. Att få vara en del av detta folk.

Nordströms varma inlevelseförmåga och totala okänslighet för hårda tag och umbäranden av alla slag är hennes främsta tillgångar, men samtidigt är hon den kyliga iakttagaren som likt en upptäcktsresande skildrar bondgårdens vardag och hierarkier. Nyheter från världen utanför kan vara årsgamla, kvinnlig rösträtt är ett skämt och vidskepelsen ständigt närvarande. Hon berättar om hygien och mathållning, husdjur, drömmar och sexvanor. Allt hon ser och lever i.

En piga tjänade på den tiden 15 kronor i månaden. Då ingick visserligen mat och husrum, men omräknat i dagens penningvärde är lönen ändå inte mer än runt 700 kronor – per månad. Och som de fick jobba! Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Korna måste ju mjölkas även på söndagar. Sovmorgon var något mycket ovanligt; de dagarna behövde flickorna inte stiga ur sängen förrän klockan sju.

Porträttet av kamraten Anna hör till det bästa i boken; hon är obildad, lusig och trög, men förnöjsam och stark som en elefant och lojal som en vän fastän pigan från Stockholm ibland ägnar sig åt underliga ceremonier. Tandborstning, till exempel. Ett okänt fenomen på gården.

Nyutgåvan av ”En piga bland pigor” innehåller även ett jämförelsevis blodfattigt efterord av Ylva Floreman. Här berättas om Nordströms äventyrliga liv och om författarskapet. Även min gamle vän Malaise dyker upp, och det framgår att alliansen dem emellan bara var ett skenäktenskap. Floreman förbigår dock helt Ester Blendas förmodade homo- eller bisexualitet, vars litterära förklaringsvärde inte ska överskattas, men som finns där ändå, såklart.

Över huvud taget är Ester Blenda Nordström ett fynd för nutidens anemiska queerteoretiker. Günther Wallraff är sensuell som en stubbe vid jämförelse; för mig är hon mera en föregångare till Bruce Chatwin, också han så innerligt älskad av både kvinnor och män. Och förresten, denna berättelse om bondlandets arbetsliv är nog inte heller den så främmande, trots allt. Pigorna är på väg tillbaka, och lönerna på väg ner.