Att de tyska substantiven Versuch (försök) och Versuchung (frestelse) morfologiskt är så snarlika kan få vem som helst att försjunka i språketymologiska funderingar. När veteranförfattaren Martin Walser nu valt att rubricera sin senast utgivna lilla essäbok ”Über Rechtfertigung, eine Versuchung” som just en ”frestelse” snarare än som det i essäsammanhang vedertagna ”försök” (efter franskans essai; prov, försök) är det heller inte bara en lek med ord, utan en djupgående önskan att gå till grunden med det teologiska, filosofiska och psykologiska begreppet rättfärdiggörelse. Ett ämne som gjort för en ständigt stridbar författare och medborgare som under drygt ett halvt sekel satt fingret på många ömma punkter i samtiden och vars egna uttalanden och offentliggjorda anfäktelser ofta tvingat honom att balansera mellan självberättigandet och absolutionen.

Walser är sig lik när han här i en ton av styvsinthet snarare än högmod frestats att göra ett försök, inte att rättfärdiga sig – sådant kan man bland annat ta del av i den pågående utgivningen av hans dagböcker, hittills uppgående till 2000 sidor i tre band – utan tvärtom att hävda den moderna människans bristande förmåga till rättfärdiggörelse. Stater legitimeras genom lagar, regeringar genom val. Men hur är det med den enskilda individen, frågar sig Walser. Med en lika gediget intellektuell hållning och tilltalande uppriktighet som någonsin förr går den 85-årige författaren här på ett slags ”samvetsspaning” och inleds i frestelsen att tänka och skriva in sig i den värld av ”negativa” erfarenheter som litterära, filosofiska och teologiska husgudar som Kafka och Dostojevskij, Nietzsche och Kierkegaard, Augustinus och Karl Barth stakat ut.

Josef K i Kafkas ”Processen” söker förgäves hjälp överallt, även hos konsten och religionen, men ”han kan, så som han är och lever, inte leva”, menar Walser och utser Kafka tillsammans med Dostojevskij och Robert Walser som de mest radikala självförnekarna i världslitteraturen, och att det är i just denna hållning de når sin inre resning. Det tragiska är att den moderna människan varken förväntar sig någon rättfärdiggörelse eller ens har någon relation till begreppet som sådant. Numera handlar det i stället om att till varje pris ha rätt, beklagar sig Walser som rent av hävdar att politisk korrekthet inte är något annat än en ”domesticering av samvetet”.

Mot denna moraliska och andliga utarmning ställer han utopiska idéer om ett slags offentlig ”självvederläggnings”-kultur. Först efter att någon försökt överbevisa sig själv kan sanningen bakom orden och handlingarna skönjas och därmed något närma sig den sanna längtan efter rättfärdiggörelse som författaren efterlyser. Men säg den maktmänniska som lockas av en sådan kultur!

Walsers lilla stridsskrift handlar i grund och botten om tro – på Gud, livet eller individen. En tro på att människan blir fullt medveten om sig själv först i sin litenhet; att hon med den amerikanske filosofen Ronald Dworkin åtminstone skulle kunna utbrista: ”Jag tror inte på Gud, men jag saknar honom.” Eller som Walsers egen devis alltid lytt, från debuten för 60 år sedan fram till föreliggande lilla essäistiska pärla: ”Bristen är min musa.”