Malmö 1970. Ett bröllop på Rådhuset som är över på några minuter. Inga gäster, ingen vit klänning, bara en rådman som luktar vitlök och en anspråkslös sommarbukett som glöms i taxibilen hem. En middag med kassler och After Eight-päron. Så börjar Karin Thunbergs vuxna liv.

40 år senare är Rådhuset första stoppet på Thunbergs pilgrimsvandring bakåt i tiden. Under några höstmånader bor hon i Malmö för att minnas och förstå den unga kvinna som gifte sig med sin tonårskärlek, slog sig ner i en lägenhet i förortsområdet Söderkulla och började jobba på Hemmets Veckotidning, trots att hon egentligen ville något helt annat. Spaningen efter den flicka som flytt resulterar i boken ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, på samma gång en högst personlig memoar och ett försök till en allmängiltig historieskrivning för de kvinnor vars 70-tal glömts bort. Det som inte var kvinnokamp, kollektiv och kravlösa knull utan söndagsstek, tvåsamhet och torrshampo.

”En dag ska jag ta mig någon annanstans” är Karin Thunbergs tredje självbiografiska bok, efter ”Mellan köksfönstret och evigheten” och ”En dag ska jag berätta om mamma”. Här möter vi i bitar och brottstycken en stark ung kvinna med drömmar och ambitioner, men också en som är vilsen och skräckslagen. Rädd för att kanske tvingas föda ett barn hon inte vill ha. Rädd för att lämna eller bli lämnad. Och kanske framför allt, rädd för att bli som sin mor. Den psykiskt sjuka mamman – deprimerad, desillusionerad, sopsamlande – som porträtteras i ”En dag ska jag berätta om mamma”, fortsätter kasta sin skugga även över det nykläckta vuxenlivet. Bilden av den sängliggande modern, hon som blivit sjuk av att inte ha realiserat sina drömmar, dyker ständigt upp som hotbild och sporre. Den som ger sig blir galen, så det gäller att fortsätta trampa fram på cykeln även om det är både motvind och uppförsbacke.

Att ta kontrollen över sitt liv, att kräva rätten att följa sitt hjärta snarare än nedärvda konventioner – om inte det är kvinnokamp så vet jag inte vad som är.

Trots en viss seghet i berättandet och ett språk som ibland drar besvärande mycket åt överdrivet eftertänksam mindfulnessprosa (”Det var inte döden som skilde oss åt. Det var livet.”) lyckas Thunberg med sin sedvanliga öppenhjärtighet och personliga tilltal fånga mig. En förmildrande faktor är också att hon inte skyr det fula utan närmar sig solkiga ämnen som otrohet, besatthet och gonorré med en befriande saklighet.

Som källmaterial har Thunberg letat fram sin kalender från 1970, där alla dagar har nätta små noteringar om vad som gjorts på jobbet, andra minnesvärda händelser, då och då en humörsnotering (”Botten!”). Varje anteckning börjar med vad som lagats till middag, kvinnovardagens raison d’être. Pannkakor. Champinjonsoppa. Bruna bönor med bacon. Det är också en historia.

Nu blir förvisso inte Thunberg kvar bland kastrullerna på Söderkulla särskilt länge. Det skorrar lite falskt när hon säger sig vara en ”som inte stred på barrikaderna för att förändra världen.” Trots allt står hon på sig för sin rätt till en abort, lämnar sitt jobb för ett nytt på den då feministiska tidningen Hennes, bryter upp från sitt äktenskap och lämnar Malmö. Att ta kontrollen över sitt liv, att kräva rätten att följa sitt hjärta snarare än nedärvda konventioner – om inte det är kvinnokamp så vet jag inte vad som är.

Vardagsrevolutionen är värdefull. Därför blir jag lite ledsen när Thunberg inte kan låta bli att slänga en känga mot ”de missnöjda kvinnor som passerat 30, de som älskar att kalla sig bitterfittor.” Kvinnor som borde vara själaglada för att pappor börjat stanna hemma med barn, som inte förstår hur ”bra de fått det” i jämförelse med Thunbergs generation kvinnor. Det är förvånansvärt insiktslöst skrivet av någon som bevisligen förstått att jämställdhet inte är något man får utan något man tar.