Geografisk litteratur eller geolitteratur kunde man kalla en typ av litterärt kvalificerad prosa som varken är resejournalistisk eller turistisk, men ändå fokuserad på fysisk förflyttning, landskap och avstånd. En fin representant för denna nya geoprosa är chilenen Juan Pablo Meneses (född 1969) som år 2009 utgav reportage-essä-novellboken ”Hotel España”.

Mot bakgrund av att länderna i Latinamerika, det ena efter det andra, firar tvåhundraårsjubileer av sin självständighet tecknar han i korta kapitel ett porträtt av denna världsdel där det finns 420 olika språk, där 1000 personer dör av något slags våld varje dag och där drygt 30 personer eller familjer är dollarmiljardärer medan 250 miljoner lever under eller vid fattigdomsgränsen.

Hårda fakta är viktiga för Meneses. Han är idag en firad författare som bland annat skrivit ”La vida de una vaca” (En kos liv) som följer en biffko från födelsen till tallriken, genom hela den argentinska köttmytologin. En annan bok som väckte stor uppmärksamhet var ”Sexo y poder. El extraño destape chileno” (Sex och makt. Den märkliga chilenska stripteasen), där han utforskar verkligheten bakom Santiagos populära ”cafés con piernas” (kafeer med ben) där servitriserna är i stort sett nakna.

Han är alltså en granskare av orättvisor och utnyttjande, men det är det många reportrar som är. Vad som gör honom särskilt läsvärd är den litterärt avancerade ironi som vilar både över hans självframställning och synen på världen i stort. Han är grundare av en rörelse kallad ”Periodismo portátil” (Bärbar journalistik), det vill säga litterära reportage skrivna med datorn som enda kontor. Det attraktiva med hans ansats är inte denna triviala bärbarhet, utan den litterära tradition den knyter an till.

Den spanske författaren Enrique Vila-Matas slog igenom i mitten av 80-talet med ”Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen”, ett briljant historiskt kåseri över en avantgardistisk livshållning kallad ”shandyism”. Ordet shandy betyder glad, ombytlig, vrickad och vann litterär spridning genom den postmoderne urfadern Laurence Sternes (1713–1768) originella roman ”Välborne herr Tristram Shandy: hans liv och meningar”. Inom denna tradition är berättandet ofta underordnat de skriftbetingade infallens krav. Meneses arbetar med sådana effekter utan att förfuska reporterns traditionella uppdrag som sanningsvittne.

Bokens titel, ”Hotel España”, har sin upprinnelse i att Meneses under några år bor på flera av alla de hotell i Latinamerika som är uppkallade efter det europeiska ”styvmoderlandet” Spanien. Han bor på sådana ställen, oftast förfallna, larmiga och små, bland annat i Buenos Aires, Bogotá och Mexico City. I bakgrunden finns en skilsmässa, och han uppskattar likt Bertolt Brecht den särskilda lockelse en längre hotelltillvaro utövar: man hamnar mellan världar, både fri och fången.

En vemodsironisk spänning mellan dödsmedvetande och detaljobservans präglar ofta geoprosan. Meneses rytmiserar sin framställning med motiv ur sitt ibland dråpliga, ibland plågsamma och stundom härliga hotelliv.

Samtidigt hopar sig scener, ansikten, samtalsreferat och platsfakta till en krönika över dagens Latinamerika: småstäder med valskådarturism allra längst i söder; tillrättalagda indianbyar flytande på vattnet uppe i Anderna; den beryktade smuggelstaden Ciudad del este (som USA lär ha haft planer på att bomba); lokala lynchmobbar i Ciudad de Guatemala; till bokens sista ”Hotell Spanien”, det i Mexico City som mest liknar ett litet förfallet fängelse och används som lager och övernattningskyffen av gatuförsäljare.

I ett kapitel blir Meneses mikrolitterär. Han läser helt enkelt sitt pass och ser i dess stämplar det utsökta negativet av en roman: hans resande och hotellvistelser projiceras in i stämplarna som blir sannskyldiga emblem för ”en roman där reseäventyret genomkorsar hela berättelsen”.

Denna lekfullhet står alltså inte i motsättning till, utan förstärker snarare verkan hos hans genomgående vrede: över utnyttjandet av de fattiga, över våldet och naturförstörelsen, över indolenta välfärdsturister som isolerar sig på lyxhotell där allt är inkluderat ”utom landet där hotellet ligger”. Att läsa Meneses är en underhållande skola i kritisk uppmärksamhet och människointresse.

En annan geolitterär författare är norrmannen Tor Eystein Øverås (född 1968) som år 2002 inledde en åtta månaders rundresa kring Östersjön, från Bodø upp till Varangerfjorden och vidare via anhalter som Murmansk, Härnösand, Stockholm, Tammerfors, Tallin, Riga, Vilnius, Kaliningrad, Gdansk, Hamburg, Göteborg, Oslo och hem igen. Resan avsatte georomanen Til som utkom 2005.

Øverås blick på människor i ”Til” är lika avklädande som Meneses. Skildringen i bokens början av glädjelösheten bland åldringarna på Hurtigruten är redan en klassiker. Under resan letar han inte bara efter den konkreta verkligheten utan också efter landskapens litterära identitet. Blicken för sådant som den museala industrialismens anläggningar är lika skarp som känslan för det litterära berättandets historiska giltighet.

Här är hamnen i Gdansk: ”Jag skådar… in över floden Wislas utlopp, varifrån jag kommit i båt, sakta, längs docka efter docka, kran efter kran, enorma mot himlen, i snurrande och nickande rörelser, insektsaktiga; på varven i Gdansk är industrikulturen ännu inte förvandlad till kulturindustri…”

En ytterligare möjlighet att resa erbjuder förstås minnet, och ingen geolitterär resenär på senare år har vad jag vet lika suveränt använt sitt minne som den sibirienfödde, nu i Moskva boende Jevgenij Grisjkovets (född 1967). Hans underbart rörliga, klart seende och effektivt fundersamma prosa i essäromanen ”Floder” (2010, orig. 2005) framkallar en barndom i och kring den sibiriska gruvstaden Kemerovo på 70- och 80-talet.

Liksom Ryszard Kapuściński i det stora sovjetreportaget ”Imperiet”, skrivet några år efter Gorbatjovs perestrojka, är geoförfattaren Grisjkovets intresserad av att förstå Sibirien som geografi och som fenomen i själen, särskilt när det gäller möjligheten eller omöjligheten att dra gränser i denna ofattbara vidd.

Här Grisjkovets: ”Men Sibiriens karta går inte att rita… Sibirien? Var ligger det?... Om en person från Omsk träffar en person från Irkutsk någonstans… kan han säga: ”Landsman!” Och den andre misstycker inte utan blir glad. De är landsmän fast hela Europa, från Finland till Portugal, kunde placeras mellan deras städer.”

För Kapuściński var Sovjetimperiet förstås inte bara en ”vidd” i själen, utan också svältkatastrofer, massutrotning, lägerverklighet och gruvarbete som dödar före femtio. Inte heller Grisjkovets är någon drömmare. Han besöker en gruva tio mil från hemstaden och blir imponerad av stoltheten och kunnandet hos personal som föredrar att jobba djupt i berget framför att slita i järnkylan ovan jord.

Det som fångar en under läsningen av alla dessa tre geolitterära författare är vid sidan av deras skrivkonst och deras nyfikenhet också deras nedmontering av en uppsättning dubiösa polariseringar som ligger under konventionell turism, exempelvis motsättningen mellan hemmet och det främmande eller mellan närhet och avlägsenhet. Hemmet kan vara främmande. Barndomen kan vara präglad av en känsla av avstånd. En av Chiles mest kända sångerskor, specialiserad på mexikanska visor var aldrig i Mexiko.

Inte heller är alltid den väldiga naturen något utomkroppsligt: vid ett tillfälle invaderas till exempel Meneses ena örongång av mygglarver som börjar äta på hans hörselben. Resultatet är en vidrig, suveränt berättad historia om att själv förvandlas till ett smärtans hotell.

Alla tre författarna odlar en planetärt medveten uppmärksamhet som känns förebildlig och starkt upplivande i en värld som ibland kan tyckas vara kartlagd och färdigförmedlad men förstås har förblivit lika väldig som alltid, och blir allt väldigare för varje litterär beskrivning som utvidgar den.