SORGLIG UTVECKLING I den värld som Björn Ranelid skildrar i sin nya bok håller godheten på att förlora och inte minst utsätts han själv för människors illvilja. Han glömmer nästan helt att gestalta och luftar onyanserade åsikter om profeten Muhammed, konstaterar en besviken Erik Löfvendahl.
I roman efter roman har Björn Ranelid skildrat människor som mot alla odds reser sig ur övergivenhet och förnedring; han har skrivit om hur godheten till sist segrar över ondskan. I viss mening har han använt sig själv som exempel, han – den mobbade och förnedrade (ypperligt gestaltat i den självbiografiska ”Till alla människor på jorden och i himlen”, 1997) – blev en framgångsrik författare.
Det särpräglade med böckerna har varit språket och inlevelseförmågan i vitt skilda karaktärer, och läsaren har sugits in i fantastiska berättelser, där Ranelid har trängt djupt in i sina gestalter och deras predikament. Svagheten för metaforer av typen ”Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel” har ibland gjort det trångt i portgången, men jag har mer än en gång upplevt hur författaren banat sig fram genom sitt inte sällan överlastade bildspråk och kommit ut på andra sidan i en lysande, avklarnad prosa. Det har krävts en handfull sidor, sedan har berättelsen tagit honom i kragen och manat honom till besinning.
Björn Ranelids senaste alster heter Öppet brev till Georg W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet. Det är hans mest problematiska berättelse. Roman kan inte boken kallas, den är till formen en sorts brev, men kanske bäddar just detta för svårigheterna. Författaren känner sig föranlåten att med jämna mellanrum vända sig till Bush, vilket ohjälpligt innebär ett fiktionsbrott.
Samtidigt som Ranelid beskriver en värld vars utveckling försätter honom i konstant sorg, en värld där ondskan tycks vara på väg att segra över godheten, skildrar han också sådant som han råkat ut för på det personliga planet under lång tid, sådant som han betecknar som ondsinta människors förföljelse av honom. När han reflekterar över hur han mobbades som barn når han till sist fram till insikten: ”Jag har tagit mig över muren och förlåtit mina plågoandar och belackare. Det blev mitt livs största seger.”
Problemet är att han åter är mobbad, nu av folk i tidningar, tv och radio – ”stenad med ord och lögner av onda och lömska människor”.
Baksidestexten aviserar att Ranelid skriver om några autentiska människoöden. Han namnger mycket riktigt ett antal människor vars levnadshistorier han beskriver kortfattat, men någon egentlig gestaltning av dessa människors liv blir det inte. Ranelid vill skriva om vardagshjältar som är så mycket större än den president brevet är adresserat till, men han kommer oupphörligen in på sin egen livshistoria. Dessutom manas han denna gång inte till besinning av sin egen berättelse; maniskt, förtvivlat, nästan desperat överöser han läsaren med sina metaforer.
Därtill trampar Ranelid i brevet till Georg W Bush – trots sin mångåriga rutin som författare – i den första nybörjarfällan: han påstår mer än han visar. Det finns stundtals inte ens en rudimentär ansats till gestaltning, och när Ranelid någon gång gestaltar, som när han skriver om sin pappa, blir det ovanligt sockersött; han brukar annars vara skicklig på att skapa mångdimensionella porträtt.
Det finns också en sak som jag tycker är en brist, det är angreppet på muslimernas profet Muhammed. Ranelid gör jämförelser mellan Jesus och Muhammed, jämförelser där Muhammed kommer till korta. Han beskyller, mer eller mindre oförblommerat, Muhammed för att genom sitt leverne ha skapat sina våldsamma anhängare.
Ranelid luftar misstanken att muslimer i 1 400 år har blivit förda bakom ljuset av en falsk profet, samtidigt som han talar om Jesu mirakler som om de vore ovedersägliga sanningar. Mellan raderna talar han om den enda rätta läran, och därmed förlorar han i trovärdighet.
Björn Ranelid tycks vara ute på ett högst privat korståg inte bara mot sina belackare utan mot allt som gör honom upprörd. Jag är besviken på Björn Ranelid denna gång, men inser samtidigt att det ska till en stor författare för att fallet ska bli stort.
