Vad är det som händer egentligen? Frågan återkommer i olika former på fliktexterna till samtliga Magnus Dahlströms romaner. Som läsare förstår man det lika lite som hans autistiska huvudpersoner. Världen runt omkring dem uppfattas bara i ögonvrån, som en aning om någonting dunkelt och hotfullt. På detta verkliga eller inbillade hot reagerar de instinktivt, primitivt, oftast mycket våldsamt.
Tidigare, särskilt i romanen ”Nedkomst” från 1993, har det funnits en mörk komik i detta; i de våldsamt överdrivna reaktionerna, de plötsliga utbrotten av våld och galenskap. I den nya boken ”Spådom”, Dahlströms uppmärksammade återkomst till romankonsten efter en femton år lång tystnad, finns inget sådant förlösande skratt till försvar.
Liksom i den närmast föregående, ”Hem” från 1996, handlar det om makt och maktlöshet, rädsla i vid mening. Boken utspelar sig i huvudet på tre manliga, namnlösa samhällsrepresentanter: en läkare, en polis, en socialarbetare. De följer regelverket, ändå förefaller de djupt olämpliga för sina uppgifter. De saknar empati, förmår inte läsa av sin omgivning. Tar allting bokstavligt, hakar upp sig på detaljer.
En patient mumlar något obegripligt i läkarens öra. Läkaren uppfattar inte orden, men tror sig höra något om att döda. Ett hot, kanske en spådom? Polisen får på oklara grunder för sig att en kvinnlig kollega vill honom något ont. Socialarbetaren hittar en kryptisk lapp i brevlådan. Hur ska den tolkas, vem har lagt den där? Hustrun? Dottern? Händelserna lämnar dem ingen ro, tar över hela deras tillvaro, driver dem allt längre ut i ett teckentydande vansinne.
Berättandet vilar i ögonblicket, dröjer vid detaljer, färger, det gråbleka ljusets skiftningar. Det sågande ljudet av knivtänder som skär genom en brödskorpa varslar om våld. Har man läst Dahlströms tidigare romaner, ”Fyr”, ”Nedkomst”, ”Hem”, är det åtminstone vad man förväntar sig: att situationen plötsligt ska explodera i mord, lemlästning, bestialiska grymheter. Men nej, inget sådant sker. Om det finns ett våld i texten så ligger det på ett mer strukturellt plan, i själva myndighetsutövandet. Man får läsa sig till det mellan raderna. Berättarna är alltför inkapslade i sig själva, i sina egna rädslor och mörkt malande tankar för att lägga märke till övertrampen.
Deras skeva verklighetsuppfattning, de felaktiga förväntningarna på världen speglas konstfullt i stilen. ”Telefonen ringde, men det var dörrklockan.” ”Han hade glasögon, men det hade han inte.” ”Han rökte en cigarett, men det gjorde han självklart inte.” Texten delar ut och tar tillbaka; allting osäkras. Som läsare dras man ohjälpligt in i berättarnas förvirring, den paranoida känsligheten för ”undermeningar, antydningar, bredvidbetydelser”. De söker genomskåda mysteriet, lokalisera fienden, men vart de än vänder blicken möts de bara av sina egna stumma spegelbilder. Också det bekant från ”Hem”.
”Spådom” är över huvud taget en berättelse som drivs framåt av just speglingar och gentagningar. Motiv och fraser från de olika delarna återkommer och varieras i de andra, som för att understryka att det rör sig om variationer på en och samma berättelse. En karaktärsstudie av en viss emotionellt instabil personlighetstyp, som kanske inte kan kallas ond eller störd, men snubblande nära. Några av dessa ekon har sitt ursprung i Dahlströms tidigare, mer explosivt psykotiska böcker, vilket bara förstärker känslan av att brädet när som helst kan tippa över bordskanten.
Avsaknaden av yttre dramatik till trots är det en av de starkaste och mest komplext gestaltade svenska romaner jag läst på mycket länge. Man lägger den ifrån sig med den vagt olustiga känslan av att samhällets kvarnar mal på som de ska, men att något litet kanske ändå skevar i maskineriet.
